Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Nu är det dags att börja organisera vården efter patienternas behov

De människor jag möter som behöver min omvårdnad är ofta väldigt kapabla bara de får chansen. Men först måste de bli tagna på allvar, skriver Anna Forsberg.Bild: Albin Brönmark
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Hur svårt kan det vara att bekräfta en annan människas lidande? Hur svårt kan det vara att svara på en annan människas rop på hjälp och därmed upprätta personens värdighet och känsla av att betyda någonting i en situation där man lätt kan känna sig både maktlös och värdelös? Hur svårt kan det vara att ta människor på allvar i vården? Nu, får det bara vara nog med dumheter!
Kära mamma till A som lördag 8 februari vänder dig till Sydsvenskan med ett rop på hjälp för din dotter som lider av psykisk ohälsa. Jag känner din vanmakt och jag blir förbannad. Inte på dig förstås, utan på det faktum att ingen vill höra ditt rop på hjälp. I egenskap av sjuksköterska i snart 30 år, professor i vårdvetenskap vid Lunds universitet och verksam vid Skånes universitetssjukhus skäms jag för den hälso- och sjukvård som inte på ett grundläggande plan kan möta era behov och höra när du ropar. Bup-mottagningen som i detta fall inte kan ta av sig hörselkåporna är dessvärre inte unik. Många är ni skånska medborgare som inte blir lyssnade på och bekräftade när ni är i utsatta situationer i livet och behöver hälso- och sjukvårdens stöd.
Det jag vill berätta för er är att det finns mängder av forskning om vad det innebär att vara människa i relation till vård och vårdande. Vi vet allt om betydelsen av ett vårdande lyssnande, att bli tagen på allvar, att få möta vårdpersonal i kontinuitet och att få vara en del i en vårdrelation där man är trygg och får sträva mot hälsa alternativt gå en värdig död till mötes. Hälso- och sjukvården kan bestämma sig för att organisera sig i så stor kontinuitet som det går, men gör inte så idag. Man kan bestämma sig för att acceptera att all omvårdnad utövas inom ramen för en vårdrelation mellan sjuksköterska och patient och skapa förutsättningar för att dessa vårdrelationer kan få skapas och fungera. Man kan schemalägga läkare i kontinuitet så att de har en möjlighet att bedöma, behandla och följa upp på ett rimligt sätt. Det går att skapa trygga vårdteam som tillsammans bär varandra och orkar att uthålligt möta människors lidande och trösta, lindra, upprätta och ibland bota.
Detta är inte raketvetenskap! Det handlar om att utgå från mänskliga kärnvärden som respekt, värdighet, ömsesidighet, tillit och trygghet. De människor jag möter som behöver min omvårdnad är ofta väldigt kapabla bara de får chansen. Men först måste de bli tagna på allvar. Först måste de bli bekräftade och upprättade. Att stå och knacka på dörren och bli avvisad eller i värsta fall att ingen hör när man knackar utgör en känsla av att bli kränkt i sitt människovärde. Så ska inte hälso- och sjukvården arbeta. Det mår ingen bra av, inte dem som blir avvisade och inte dem som av olika skäl känner sig tvungna att sluta lyssna.
Så nu får det vara slut på dumheterna! Börja organisera vården i kontinuitet. Främja vårdrelationer där patienter och närstående kan tas på allvar. Bekräfta lidandet så att människor kan känna sig upprättade och börja hitta strategier hur de ska reda sitt liv. Kunskapen finns. Det som saknas är viljan att ta krafttag och förändra sitt sätt att arbeta. Jag vet att det går för jag har varit med om att genomföra det och resultatet blir väldigt bra.
Anna Forsberg Leg sjuksköterska och professor i vårdvetenskap vid Lunds universitet
Gå till toppen