Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Risken är att föräldrar straffas för att de har barn med neuropsykiatriska diagnoser.”

De föräldrar som vänder sig till mig är oroliga och utmattade. Många är förtvivlade, skriver Annika Sandberg, skolombud i Autism-och aspergerföreningen Skåne.

Pojke som har diagnostiserats med autism. En diagnos är idag inget formellt krav för att få hjälp och stöd, men är det ofta i praktiken, skriver Annika Sandberg.Bild: Javier Galeano
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Varför ökar den psykiska ohälsan hos barn och unga och hur kan de som är drabbade få hjälp att må bättre?
Jag får många mejl från föräldrar till barn med autismdiagnos. De som kontaktar mig vill ha råd och stöd för att barnets skola inte förmår anpassa undervisningen till det barnets behov och ge det stöd.
Merparten av barnen har svårt att få en skolgång som fungerar för dem. Deras behov av tydlig struktur, förutsägbarhet och anpassningar när det gäller skolmiljön tillgodoses inte. Barnen kan inte utveckla sina förmågor när kraven är för höga.
Vet inte de som arbetar på skolorna vad autism innebär, eller har bristfällig kunskap om hur de då bör jobba blir situationen ännu svårare. För barnen, föräldrarna och lärarna.
De föräldrar som vänder sig till mig är oroliga och utmattade. Många är förtvivlade.
Mycket tid går åt till möten med barnens skola, lärare, specialpedagog och rektor. I en del fall är även företrädare för socialtjänsten med. En diagnos är idag inget formellt krav för att få hjälp och stöd, men är det ofta i praktiken.
En del föräldrar anmäler sina barns skolor till Skolinspektionen för brist på fungerande anpassning. Kommer Skolinspektionen fram till att det är så måste den aktuella skolan vidta åtgärder inom en viss tid för att undvika vitesföreläggande. Allt tar tid och pengar i anspråk.
Många barn orkar inte med sin skolgång och blir ”hemmasittare”. Ett begrepp som bättre beskriver vad det handlar om och som används allt mer, är ”problematisk skolfrånvaro”.
Genom att barnen inte får tillräcklig hjälpförlorar de sin lagstadgade rätt till utbildning och får inte möjlighet att odla viktiga sociala och utvecklande kontakter med jämnåriga. Dessutom går samhället miste om skatteintäkter på grund av att föräldrar tvingas vara föräldralediga, sjukskrivna eller vabba när barnen inte klarar av att gå i skolan.
Många föräldrar som kontaktar mig är oroliga för de anmälningar till socialtjänsten som skolledningarna gör när deras barn inte går till skolan. Det råder skolplikt i grundskolan.
Föräldrarna upplever att anmälningarna är djupt kränkande och spär på deras uppfattning att skolan brister när det gäller förståelse och stöd.
Några kommuner har också krävt föräldrar till hemmasittare på vite, men efter många samtal och överklaganden har de backat.
Risken finns att föräldrar genom att skolorna inte har tillräckliga resurser straffas för att de har barn med neuropsykiatriska diagnoser.
Såväl skolledningarnas som lärarnas kunskap och kompetens om barn med neuropsykiatriska diagnoser behöver öka väsentligt. Förskolor, skolor och fritidshem måste genomsyras av ett arbetssätt som gynnar alla barn. För att det ska fungera i dagens stora barngrupper krävs tillräckliga resurser i form av personal ochk ompetensutveckling.Det behövs också specialpedagoger och pedagogiskt stöd av SPSM, Specialpedagogiska skolmyndigheten.
Att barnkonventionen vid årsskiftet blev lag i Sverige måste väl innebära att den ska tas i beaktande i alla verksamheter som rör alla barn?
Annika Sandberg, skolombud i Autism-och aspergerföreningen Skåne och förskollärare.
Gå till toppen