Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Det är inte lagligt att tvångsomhänderta en äldre skör människa.”

En vettig statlig politik vore att satsa mer på särskilda boenden för äldre. En möjlighet är att ge alla över till exempel 85 eller 90 år rätt att välja ett särskilt boende. Det skriver Per Gunnar Edebalk, professor på Socialhögskolan vid Lunds universitet.

Den starka ökningen av gruppen över 80 år antyder en ökad efterfrågan på särskilda boenden, skriver artikelförfattaren.Bild: Bertil Ericson / TT
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
I Sverige finns det idag för få särskilda boenden där äldre kan få vård och omsorg.
Sedan början av 1990-talet har platserna i särskilda boenden minskat med ungefär 30 procent och väntetiderna för att få en plats kan vara långa. Den starka ökningen av gruppen över 80 år antyder också en ökad framtida efterfrågan på särskilda boenden.
I fjol uppgav 127 kommuner, i en enkät som Boverket gjorde, att de lider brist på särskilda boenden för äldre.
Trots regeringsförklaringar och vallöften från både socialdemokrater och borgerliga partier och trots statligt stöd under vissa perioder har minskningen av platser på särskilda boenden fortsatt år efter år.
För att få bort en del av kön till särskilda boenden inrättade staten så kallade trygghetsboenden. De utgörs av vanliga hyreslägenheter, men har också gemensamhetslokaler och tillgång till någon form av personal under vissa timmar varje dag. Hemtjänst och hemsjukvård fungerar inte annorlunda än för alla andra.
För mindre än ett år sedan trädde en ny boendeform för äldre i kraft: biståndsbedömt trygghetsboende. Det innebär att boendet ingår i äldreomsorgen och därmed hänvisas sannolikt människor som fått avslag när det gäller att flytta till ett särskilt boende dit.
Trygghetsboenden har vissa likheter med de så kallade servicehusen, som började utvecklas runt 1970. De som bodde i servicehusen hade egna lägenheter med hyreskontrakt och det fanns gemensamhetslokaler där man kunde umgås.
Servicehusen ingick till en början i det vanliga bostadsutbudet, men efter att socialtjänstlagen infördes 1982 krävdes biståndsbedömning, alltså att en tjänsteman inom äldreomsorgen beslutade att den som skulle flytta in behövde bo just i ett servicehus.
De som kom att bo i servicehusen blev förstås sämre ju äldre de blev. Personal inom hemtjänst och hemsjukvård placerades därför mer eller mindre permanent i husen.
Så småningom avvecklades servicehusen. En orsak var att de visade sig mindre lämpade för människor som behövde mycket vård och omsorg. De biståndsbedömda trygghetsboendena kommer sannolikt att gå samma utveckling till mötes.
Sett på kort sikt har regeringen visat handlingskraft genom att införa biståndsbedömda trygghetsboenden, men långsiktigt lär de bli ineffektiva och onödigt dyra.
Behöver de som bor i biståndsbedömda trygghetsboenden mer vård och omsorg än vad som att går att få i dem, måste äldreomsorgens personal försöka motivera personen ifråga att välja en mer lämplig boendeform, enligt regeringen. Men vad händer med dem som vägrar flytta? Det är inte förenligt med svensk lag att tvångsomhänderta en äldre skör människa eller att bestraffa vederbörande med otillräcklig hemtjänst.
En vettig statlig politik vore istället att satsa mer på särskilda boenden för äldre. En möjlighet är att ge alla över till exempel 85 eller 90 år rätt att välja ett särskilt boende.
Idag är huvudregeln att den som beviljas en plats på ett särskilt boende ska få en sådan plats inom tre månader. Om alla över 85 eller 90 år fick rätt att välja ett särskilt boende, skulle kommunerna pressas att utveckla fler sådana platser. En förutsättning är förstås att staten bidrar till finansieringen.
Per Gunnar Edebalk, professor på Socialhögskolan vid Lunds universitet.
Gå till toppen