Feminist – javisst! Det har gått ett par decennier sedan partiledare efter partiledare fick försäkra detta. Då hade Stödstrumporna krattat manegen, feministerna som samlade sig inför valet 1994 och "hotade" att starta ett parti om inte politiken förändrades. Visserligen var ett parti inte syftet från början, men journalister ställde ju frågan och att då inte utnyttja läget hade ju varit dumt. Så "ja, parti, om inte …"

Svaret blev varannan damernas på S-listorna i valet 1994, en regering med lika många män som kvinnor och en del politik för jämställdhet.

Senare föddes ändå det där partiet. En resa bakåt till den radikala tiden bjöds det på i Söndagsintervjun (P1 9/2) med Tiina Rosenberg som var med och startade Feministiskt initiativ i april 2005. Kvinnorna som anslöt sig kom från olika håll politiskt och det blev svårt att enas kring en linje. Förmodligen är det "allmänfeministiska program" som de försökte mejsla fram rentav omöjligt: också människor som kräver jämställdhet landar olika i frågor om höger och vänster, gal och tan.

Fi blev ett vänsterprojekt. Men uppmärksamheten handlade om annat.

"Vi framställdes som en hop bindgalna kärringar", noterar Tiina Rosenberg. Hon krockade med litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström; den klassiska kvinnorörelsen från 70-talet var något annat än den queerfeminism som Rosenberg stod för – fångad i frasen "den heterosexuella kärnfamiljen är alltid ett antifeministiskt projekt".

Många feminister – bland annat vi liberala – håller verkligen inte med henne. Utan att gå så långt som kulturskribenten Greta Thurfjell, som hösten 2018 skrev om kvinnans väsen och det hon kallade konservatismens förbjudna lockelse (DN 21/10 2018): Varför är det så fel att som kvinna vilja vara behaglig? Undergiven? Gilla att män förklarar saker för en? Så koketterade hon. Och det var inte satir.

Så förminskades en rörelse för rättigheter åter en gång till en trend bland andra. Borgerlig bakelsefeminism och hemmafrulajv. Det har hänt förr och kommer att ske igen, nya generationer prövar nya tankar. Det är självklart okej med olika syn på feminism, en bred rörelse går inte att tränga ner i en form. Men i konservativa tider står kvinnors frihet under attack. Populister och nationalister ser feminismen som ett hot mot den patriarkala samhällsordning de vill ha. Att hjälpa dem bygger inte jämställdhet.

I den offentliga debatten, inte minst den som anonyma högermän för på sociala medier, lever allt feministiskt farligt. Det var inte heller bättre förr. Startskottet för en sällan skådad klappjakt blev när Ebba Witt-Brattström kort efter grundandet lämnade Fi och hävdade att Rosenberg påstått att kvinnor som ligger med män är "könsförrädare". Rosenberg förnekade detta, men kallades likafullt rikshäxa. Drevet räckte i veckor och det tog år att komma ut ur den posttraumatiska stressen, berättar hon idag.

Många älskar en riktig cat fight – och inte blir det mindre intressant för att kombattanterna är kända kvinnor.

Idag lyckas flickor generellt bättre i skolan än pojkar – en utmaning för skolan att ändra på. Kvinnor fyller högskolorna. Från att ha varit de som knackade på och försökte få in en fot har kvinnor blivit arbetskraft att locka till sig. Välutbildade och självsäkra är kvinnor en naturresurs – inte ett problem.

I politiken har en jämn könsfördelning blivit vardag. Att också företagsledningar och offentliga styrelser och akademin ska ha en jämn könsfördelning är så självklart att det knappast ens borde behöva sägas. Idag är det solklart att rätt man på rätt plats ofta är en kvinna. Meritokrati. Duktiga kvinnor tar sig fram.

Fortfarande är det trots allt en bit kvar till det som den legendariska franska feministen Françoise Giroud efterlyste: äkta jämställdhet uppnås först när också mediokra kvinnor intar höga poster, liksom mediokra män. Den dag då kvinnor inte behöver vara bättre och jobba hårdare för att nå målet.

Sett i backspegeln har jämställdheten tagit rejäla kliv det senaste kvartsseklet. Fast så är det de kvinnoföraktande enklaverna. Med få män, det måste understrykas, men enträgna.

Där finns han som haft en hög position och förväntar sig att också efter jobbet bli lyssnad till och åtlydd, också när han inte besitter särskild expertis. Och han som inte tvekar att ta till manliga härskartekniker – de fem punkter som den norska socialpsykologen Berit Ås fångade så fint redan 1976: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. "Lilla gumman, det här förstår du inte" och "bli nu inte hysterisk". Den säregne mansplainaren kan inte låta bli att förklara saker för kvinnor som uppenbart kan frågan bättre. Och så den lilla gruppen av vedervärdiga incels, män i ofrivilligt celibat som anser sig ha rätt till sex och rentav dödar kvinnor som straff när de inte får det.

Hat, hot och hån drabbar fortfarande regelmässigt kvinnor i offentligheten. Så som en gång Tiina Rosenberg. Ju mer starka kvinnor tar plats, desto mer känner sig svaga män hotade – och går till attack.