Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: En dag att minnas

När man studerar den svenska offentlighet som växte fram under 1800-talets sista, formativa decennier kan man inte annat än förundras över de bidrag som lämnades av en ofta föraktad minoritet.

Under bevakning: Synagogan i Malmö.Bild: Patrick Persson
Sverige befinner sig mitt uppe i högtidlighållandet av den allmänna och lika rösträttens hundraårsminne. Det inleddes i december 2018, på hundraårsdagen av riksdagens principbeslut, och avslutas i september nästa år, då det har gått hundra år sedan det första riksdagsvalet där män och kvinnor deltog på lika villkor.
Fokuseringen på rösträtten är fullt motiverad: det är den viktigaste och mest genomgripande samhällsförändringen i svensk historia.
Samtidigt föreligger en risk för att andra märkesdagar förvisas in i skuggan.
Just idag är det exakt hundrafemtio år sedan riksdagen fattade ett beslut av väsentlig betydelse för Sveriges utveckling mot tolerans och öppenhet. Men detta verkar inte föranleda några officiella högtidligheter, trots att beslutet bryter rakt in i vår egen tid, då ett av civilisationens värsta gissel åter har börjat gripa omkring sig: antisemitismen.
Den internationella konferens om antisemitism och Förintelsen som arrangeras i oktober i det av antijudiska trakasserier hårt drabbade Malmö är ett tecken på situationens allvar. För antisemitism är som en febertermometer i samhällskroppen: när kvicksilvret stiger är det fara å färde.
Onsdagen den 16 februari 1870 beslutade riksdagen att landets judiska minoritet skulle tillerkännas medborgerliga rättigheter. Man brukar tala om fullbordandet av den judiska emancipationen, eller frigörelsen.
Inte sedan representationsdebatten på Riddarhuset 1865, satiriskt hånad av August Strindberg i Det nya riket, hade det varit sådan rusning till riksdagen. Läktarna var fullsatta och trycket så kraftigt att en del åhörare fick ta plats inne i plenisalarna.
Rent formellt handlade ärendet om att ge ”bekännare af annan lära än den rena evangeliska” tillträde till statliga ämbeten. Riksdagen hade 1867 antagit ett vilande grundlagsförslag med denna innebörd. Nu, efter ett nytt val, skulle det bekräftas. Medlemmar av den judiska minoriteten, vid denna tid knappt 2 000 personer, skulle hädanefter få inneha statliga tjänster, med två undantag: statsrådsposter och religionsundervisning.
Mot bakgrund av tidigare restriktioner var detta en stor förändring. På 1780-talet, då en ytterst liten judisk invandring hade börjat, utfärdades efter preussisk förebild ett särskilt judereglemente med snäva begränsningar för ”mosaiska trosbekännare”. De fick enbart ägna sig åt vissa hantverk, fick inte gifta sig med andra trosbekännare och saknade de flesta rättigheter. De fick bara bo i Stockholm, Göteborg, Norrköping och, lite senare, Karlskrona.
Under påverkan av mer liberala opinionsvindar gjorde Karl XIV Johan och regeringen 1838 ett försök att underlätta judarnas tillvaro genom den så kallade emancipationsförordningen.
Det slutade illa. I månadsskiftet augusti–september skakades Stockholm av antisemitiska upplopp med omfattande skadegörelse av judiska bostäder. Närmare en pogrom har Sverige aldrig varit.
Judarnas antal i riket uppgick till endast cirka 900, men stämningarna, hatiskt uppjagade, fångades av tidningen Freja, en av de mest aggressiva pressrösterna: ”[H]uru mycket mäktigare skola ej dessa främlingar nu blifva i landet.” Huvudstadens borgerskap varnade för att svenska näringsidkare ”skola helt och hållet utträngas” av judar via ”handelsförbindelser med trosförvanter i främmande länder”.
Kungen och regeringen backade. Det skulle dröja till 1854 innan judar fick rätt att bosätta sig i alla svenska städer och först 1863 upphävdes förbudet mot blandade äktenskap.
Protokollen från riksdagsdebatten den 16 februari 1870 erbjuder magnifik läsning. Det beror inte minst på två av talarna i andra kammaren: Viktor Rydberg och Johan August Gripenstedt.
Den förre, nyvald riksdagsman från Göteborg och medarbetare i Handelstidningen, hade redan gjort sig ett namn som författare. Genom mästerverk som Singoalla och en plats i Svenska Akademien blev Rydberg en centralgestalt i Sveriges kulturella liv.
Den senare, Gripenstedt, hade varit finansminister 1856–1866 och då gått i bräschen för epokgörande moderniseringar och reformer: järnvägsutbyggnaden, representationen, frihandeln. Han var ansedd som riksdagens främste vältalare.
I båda hade den judiska emancipationen övertygade anhängare.
Debatten inleddes av Viktor Rydberg, som denna dag höll sitt jungfrutal:
Frågan som nu skall afgöras, är ytterst den: hvilkendera grundsatsen skall Sveriges grundlag hädanefter tillämpa: bekännelsetvångets eller bekännelsefrihetens? Att vackla emellan begge är en svaghet och skall snart blifva en omöjlighet … ty den, som ej vill bryta med bekännelsetvånget handlar fegt och oärligt … Vacklandet mellan de begge grundsatserna skall äfven blifva till en fysisk och politisk omöjlighet, emedan de städse ökade kommunikationerna mellan folken underlätta ej blott idéutbytet, utan ock de ömsesidiga inflyttningarne och sålunda utplåna konfessionens gamla gränser.
Längre fram var det dags för Johan August Gripenstedt att yttra sig. Han var svårt märkt av sjukdom, men samlade sig till en av sina sista, mäktiga orationer:
Enligt min uppfattning är tolerans icke något annat än aktningen för det, som hos menniskan utgör det mest egendomliga, det som aldrig kan henne fråntagas, ja, som i främsta rummet gör menniskan till menniska – jag menar hennes tankar, tro och öfvertygelse eller själens hela inre lif; och att icke ingripa i detta individens inre lif med yttre tvång är en samhällets skyldighet.
Emancipationens motståndare, främst riksdagsledamöter med kyrkliga kopplingar, vände sig särskilt mot att judar skulle kunna bli domare och lärare, men emancipationslinjen segrade med överväldigande majoriteter: 93 röster mot 18 i första kammaren, 116 mot 58 i andra.
I april undertecknade kungen beslutet. I september invigdes huvudstadens nya, ståtliga synagoga vid Wahrendorffsgatan. Sveriges judar hade blivit medborgare på riktigt.
En av de judar som gladde sig åt riksdagsbeslutet var bokförläggaren Albert Bonnier. Knappt femton år gammal hade han 1835 anlänt från Köpenhamn till Stockholm för att hjälpa sin storebror i dennes bokhandel i Gamla stan. Två år senare gav Albert Bonnier ut sin första bok. När han avled år 1900 var han Sveriges ledande förläggare av skönlitteratur med en katalog som speglade en litterär guldålder: Viktor Rydberg, August Strindberg, Verner von Heidenstam, Oscar Levertin, Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf. Albert Bonnier uppnådde denna position trots att han drabbades av en grasserande antisemitism som stundtals slog över i rena hatkampanjer mot honom, till exempel i samband med rättsprocesserna mot Strindberg och Fröding.
Albert Bonnier fick emellertid inte uppleva det historiska riksdagsbeslutet på plats i Stockholm. Han befann sig då i Rom i sällskap med hustrun Betty. Men medveten om att hans vän och frisinnade åsiktsfrände Viktor Rydberg skulle kunna göra en viktig insats i emancipationsfrågan hade han räckt ut en hjälpande hand.
Rydberg, överrumplad av sitt inval i riksdagen, hade inte den blekaste aning om hur han skulle ordna sitt boende i Stockholm.
Hösten 1869, när Albert förberedde sin och Bettys långa resa, fick Rydberg ett brev, där Albert erbjöd en privat våning som han låtit inreda i anslutning till familjens bostad vid Hamngatan:
Jag har en liten rätt treflig ungkarlslägenhet af några rum med tambour (ja till och med ett litet kök) alldeles ensam ingång, 2:e trappor, med utsigt åt Berzelii park … Hyran skall icke bli dyr – ty jag vill alls ingen ha.
Rydberg svarade med vändande post:
Jag satt just och öfverlade med ett par fruntimmersbekanta om hvar jag skulle bo i Stockholm, då ditt bref anlände och löste frågan på det behagligaste sätt.
Denna kontakt med Viktor Rydberg var karakteristisk för Albert Bonnier, som med all rätt har kallats Sveriges första moderna förläggare. Det beror inte bara på att han lät publicera banbrytande litteratur, utan också på att han byggde nära förbindelser med sina författare, präglade av lojalitet även i besvärliga lägen. Några ord från August Strindberg säger det mesta: ”Jag tog Er, för att Ni var oräddast.
Riksdagsbeslutet 1870 dämpade inte antisemitismen, vilket Albert Bonnier skulle få erfara, och i början av nästa sekel slog den över i en giftigare fas med fasansfulla konsekvenser ute i Europa.
Men när man studerar den svenska offentlighet som växte fram under 1800-talets sista, formativa decennier kan man inte annat än förundras över de bidrag som lämnades av en ofta föraktad minoritet: konstnärer som Ernst Josephson och Eva Bonnier, Alberts dotter, diktare som Oscar Levertin, litteraturhistoriker som Karl Warburg, mecenater som Pontus Fürstenberg, filantroper som Isaak Hirsch, finansmän som Louis Fraenckel.
Och så var det Albert Bonnier, ett namn med särskild relevans nu när det ordas vitt och brett om svensk kultur, svensk identitet och rent av en svensk kanon, det vill säga en uppsättning litterära verk av speciell betydelse för nationen.
Om det finns en sådan blågul kanon kan det vara värt att en dag som denna reflektera över att den möjliggjordes av en judisk invandrare från Köpenhamn med familjerötter i Dresden.
* Texten bygger på material ur Per T Ohlssons biografi Albert Bonnier och hans tid som i höst utkommer på Albert Bonniers Förlag, i anslutning till tvåhundraårsminnet av Albert Bonniers födelse.
Gå till toppen