Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsarbrev om SD:s kultursyn, hijab och bostadsbristen.

Detta är ett läsarbrev. Åsikterna är skribentens egna.
En röst på SD ursäktas inte sällan med att det är en protest mot etablissemanget. Men en röst på SD är framför allt en röst för den förändring som SD vill ha. Just nu tydligt uttryckt i mediepolitiska utspel. Ska det nu vara så viktigt med kultur och yttrandefrihet? Angår det andra än journalister och konstnärer? Ja, för att citera författaren Elisabeth Åsbrink i DN (29/2): "Den enkla sanningen är att populister och extremister aldrig kan förstöra demokratin. Det kan bara vi andra – om vi låter dem. Och inte en enda människa med rösträtt i Sverige kan påstå att hon eller han inte visste".
Om detta handlar också dagens första läsarbrev. Välkomna att skriva fler.
Heidi Avellan
SD kastar masken.
De extremistiska högerpartierna på kontinenten har inte varit fullt så förtegna som de mer räddhågade nordiska, som hittills talat tyst om framtida mål och istället lever högt på att lova en välfärd som ska överträffa allt vad Sverige lyckats åstadkomma under hundra år. Det är först under det senaste året har SD avslöjat de syften som de har gemensamt med bland andra Polen och Ungern, med de antidemokratiska mål som är tydliga där. När dessa partier lyckats få höga valresultat är ingångarna till ofriheten ständigt desamma: steg ett är att förvandla fri press, radio och tv till ett propagandistiskt bihang till regimen, steg två att angripa det oberoende rättsväsendet. Redan innan Linus Bylund (SD) ens hunnit ta plats i SVT:s och SR:s ägarstiftelse vill han öppna möjligheterna att komma åt personal som partiet ogillar – antingen sparka eller bestraffa dem – och samtidigt lägga sig i programverksamheten. SD upprepar det gamla högerpåståendet att SVT och SR är vänstervridna, medan rapporteringen inför valet 2018 i efterhand visar att det tvärtom var partierna till höger som uppmärksammades mest.
Också reaktionerna på Norrköpings stadsmuseums utställning om nazismen och motståndet, samt utvecklingen i Hörby just nu, är bekymmersamma. Det är en förhoppning att ett par av partierna i Sveriges riksdag nu återgår till ordningen och inser att de råkat välja fel kompassriktning.
Lasse Henriksson
Hjälp dem ta av slöjan.
Manifestationen i Skurup där lärare solidariskt tog på sig slöjor var generande enfaldig och missriktad. Är det så de tänker sig integration? I grunden är slöjan en symbol för kvinnoförtryck. I klassrum – jag var svensklärare i ett tiotal år – deklarerade muslimska kvinnor: "vi bär inte slöjan för att männen kräver det, eller som ett religiöst tvång, det är vårt eget val. Att bära hijab signalerar att jag är muslim i första hand – tillhörande den islamiska umman". Men det signalerar också "jag är inte beredd att integrera mig i kristen kultur".
När det gäller Skurups slöjförbud så är det problematiskt att flickor i skolan ska behöva skyla sig. För svenska feminister borde det vara direkt stötande att flickor och kvinnor signalerar trohet mot en religion – ideologi – som ger mannen rätt att slå sina döttrar och hustrur. Vi måste vara solidariska med de muslimska kvinnor som flytt ofriheten. Nu solidariserar vi oss med förtryckarna.
Christer Nilsson
Gör bostad till rättighet.
Huvudledaren (24/2) tar upp situationen för den bostadslöse Stefan och hans barn: de får ingen bostad då inga "sociala skäl" föreligger, bristen på bostad ses som ett resultat av den allmänna bostadsbristen. Efter några år av kraftig uppgång sjunker nu bostadsproduktionen. På marknadens villkor kommer uppenbarligen inte bostadsbristen att lösas. Den generella bostadspolitik som haft till uppgift att tillhandahålla bostäder också för människor med mindre inkomster avskaffades i början av 1990-talet då staten tvingades spara.
Huvudledaren talar för avskaffad hyresreglering. Problemet är att även de som vill avskaffa hyresregleringen erkänner att det skulle leda till kraftigt höjda hyror. Det är alltså ingen lösning på Stefans bostadssituation. Marknaden löser inte bostadsbristen. När får vi en statlig bostadspolitik som har ambitionen att göra det?
Per Almén
Gå till toppen