Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Vanligast vinner. Det är Bidens styrka.

En vit – mycket – äldre man blir president i USA. Med Trump fortsätter mardrömmen. Sanders är inget bra alternativ. Så hoppet står till Biden.

Joe Biden med hustrun Jill firar den första supertisdagens resultat.Bild: Marcio Jose Sanchez
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Kamala Harris verkade så rätt, Donald Trumps raka – orädda – motsats. Ändå hade hon aldrig en riktig chans att bli nominerad till Demokraternas kandidat. Hon hälsades med öppna armar och plånböcker, men toppade formen tidigt och hoppade av redan i december. En kritik som hördes är att hon som andra svarta kandidater räknar med de svartas röster, istället för att jobba för dem.
Men det handlar också om fördomar. Fördomen om valbarhet.
När normen är en vit, heterosexuell man blir valbarhet lätt att vara den mannen. En svart president har USA haft – delvis under protest. En kvinna nådde nästan fram – fast bara nästan. Svart och kvinna, som Kamala Harris, blir en utmaning för mycket. Borta ur finalgruppen är också Pete Buttigieg, öppet gay. Liksom mittenkandidaten Amy Klobuchar som såg som klokast att lämna inför veckans supertisdag. Medan miljardären Michael Bloomberg istället kom in i matchen: satsade en halv miljard dollar, fick sex delegater på Samoa och gick. Nycklarna till Vita huset kunde inte köpas.
Efter veckans primärval i 14 delstater avslutar också den tidigare segertippade Elizabeth Warren sin kandidatur. Så krympte ett sensationellt brett startfält snabbt som en snöfläck i Skåne.
Kvar finns Bernie Sanders, 78, och Joe Biden, 77.
Två äldre vita heterosexuella män. Normalerna. Vänsterrevolutionären mot mittenmannen. Dem emellan är ingenting ännu avgjort. Allt kokar ner till vem som kan vinna över Trump.
Bernie Sanders kallar sig demokratisk socialist, med den nordiska välfärdsstaten som uttalat ideal. Men notera att det är den nordiska välfärdsstat vi hade fått om allt hade gått snett: överdyr välfärd, stora skattehöjningar och ogynnsamt näringsklimat med löntagarfonder. Sanders blundar för att välstånd måste skapas innan välfärd kan fördelas – välfärdsstaten bygger på marknadsekonomi, företagsamhet, avregleringar och frihandel.
Dessutom är Sanders hätskt polariserande.
Bevare oss för Sanders, varnar kolumnisten David Brooks i The New York Times (27/2): "Nej, inte Sanders. Aldrig någonsin"; han är slutet på liberalismen. Denne tunge kolumnist, moderat konservativ som i valet 2016 stödde Hillary Clinton, har också tagit ställning mot Trump – "Nej, inte Trump, aldrig någonsin" – och anar ett svårt val i höst. Så här argumenterar Brooks:
Traditionella liberaler – i John Stuart Mills och John Lockes anda– jobbar inom det konstitutionella systemet, med de allianser och kompromisser som är nödvändiga i ett komplext, pluralistiskt samhälle. På Sanders låter det som att hela systemet är ohjälpligt korrupt. Han tror inte heller på gradvis förändring, utan revolutionär massmobilisering och därefter majoritetens dominans.
"En liberal ser ojämlikhet och försöker jämna ut den. En populist ser ett obevekligt klasskrig och tror på maktkoncentration för att krossa fienden", skriver Brooks.
Så skulle en kamp mellan Trump och Sanders stå mellan två tjurskalliga populister. Medan vad världen behöver varken är mer populism eller mer polarisering.
Hoppet stavas Joe Biden. Nyss uträknad; träig, trött och kvar i tider som flytt har han inte imponerat i debatterna. När det hettat till har han inte skärpt argumenten, utan höjt volymen. Nu är han ändå tillbaka med besked och segertalet i South Carolina i söndags klingade äntligen när Biden lyfte fram medelklassen, förorternas väljare vilkas röster lär avgöra valet.
Biden gillar folk och folk gillar honom; han är likeable. Långt från grinige Sanders och bufflige Trump. Men hur långt räcker det?
Det påstås att Democrats fall in love, Republicans fall in line. Men nu måste också Demokraterna få fram en enande kandidat att enas kring, en som också Trumpäcklade republikaner kan rösta på. Avhopparna i mitten –  Buttigieg, Klobuchar och Beto O'Rourke – stöder Biden och påminner om hur viktigt det är att stå enade mot Trump; divider in chief, med Klobuchars ord. Bloomberg kan kanske pytsa in pengar i Bidens magra kampanjkassa.
För allra viktigast är att stoppa Trump.
Ekonomin går visserligen bra just nu. USA har inte hamnat i nya krig under mandatperioden, tvärtom. Likafullt är Trump en mardröm. En fullblodspopulist som hotar demokratin i USA och hela den liberala världsordningen. Hans regim uppfyller alla kännetecken på populism så som statsvetaren Takis Pappas beskriver dem i Journal of Democracy:karismatiskt ledarskap, polarisering, försök att ta kontroll över statens institutioner och belöningar till anhängare. Nationalismen därtill: Make America Great Again. Trump respekterar inte den oberoende riksbanken, inte oberoende domstolar, inte oberoende medier. Han respekterar inte sina politiska motståndare, han kräver lojalitet som en forntida kung.
Och han kommer inte att ändra sig. Tvärtom lär han trappa upp ytterligare under en andra mandatperiod, när inget omval står på spel.
Ändå är han svårslagen i valet. Hoppet får stå till hundtricket – där Biden slår Trump:
Redan George Washington hade hund och andra djur och så har det fortsatt. Utom för Trump, som har bacillskräck. För att mjuka upp den strama bilden av sig inför valet 1928, bli mer omtyckt, poserade Herbert Hoover med King Tut, belgisk vallhund. Och vann.
Joe Biden är inte bara likeable, han är också husse till schäfern Major.
Gå till toppen