Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Värna vardagen. Tvätta händerna.

Vardag med viruset i HongKong.Bild: Kin Cheung
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Coronapandemin är skrämmande, men det finns tunga skäl att ha is i magen. Panik gör ont värre.
Det kokar på sociala medier: Vad sysslar Folkhälsomyndigheten med? Regeringen? Statsepidemiologen? Väldigt många är väldigt kritiska. För att beslutsfattarna är så resonerande, så måttfulla. Så … lagom.
Medan folk har läst på om viruset och följer medierapportering från Kina och USA. Läget i Italien skickar chockvågor över världen.
Det är allvar nu. Människor dör, de sköra måste skyddas. Men det riktigt skrämmande är om hela samhället drabbas. När läkare, lärare, busschaufförer, renhållningsarbetare sjukskrivs i massor. När skolor måste stänga. När företag friställer, börser faller, tillväxten i hela världen hotas.
Nyheten om inhemsk smitta triggar: Vi vill veta. Experterna krävs på svar, ja eller nej. Trots att svaren inte finns – hela hanteringen måste därför vara en process med tydlig strategi där taktiken justeras utifrån ny kunskap.
Emma Frans, doktor i epidemiologi, twittrar: "Kul att så många plötsligt vill vara epidemiologer! Trist att så många inte förstår att man måste gå en utbildning innan man blir det." Hon menar (SvD 10/3) att det viktiga är att begränsade resurser läggs på åtgärder som bevisligen har effekt. Att vissa länder valt att rengöra tunnelbanevagnar, bussar och parkbänkar med desinfektionsmedel kan signalera handlingskraft snarare än att stoppa smittspridningen.
Vi ska inte blint lita på överheten, men oro gör oss inte till sakkunniga på smittspridning eller riskhantering. Joakim Zander, som doktorerat på försiktighetsprincipen, försöker bringa reda (Expressen 10/3):
"Modern riskhantering på samhällsnivå syftar till att skydda så många av oss som möjligt och för att göra det måste den hindra oss från att bli kidnappade av våra instinkter. Erfarenheten har lärt oss att de alldeles för ofta leder oss fel."
Först måste experterna få sköta sitt jobb. Därefter kan beslutsfattare avgöra vad som ska göras utifrån den vetenskapliga kunskapen. Risker vägs mot varandra: Vad händer i samhället om skolor stänger så att sjuksystrar och poliser måste stanna hemma och ta hand om sina barn? Sedan ska budskap om risker spridas effektivt och förtroende upprätthållas.
Experter. Beslutsfattare. Kommunikation. Tre steg.
Regeringen har tydligt låtit experterna hålla i styrpulten. Fel, skriver nationalekonomen Lars Calmfors i DN (11/3), myndigheter fattar nu beslut som borde hanteras av våra folkvalda.
Själv är jag tacksam om regeringen är lyhörd mot experterna; den ska se till att vården och myndigheterna får resurser att klara jobbet, stötta näringslivet genom krisen och hålla samhället igång.
Att ta höjd för det värsta och hoppas på det bästa är smart, men allt är en fråga om resurser och tajming. Folkhälsomyndigheten är tydlig med att åtgärder som andra länder vidtagit kan bli aktuella hos oss, men först då de gör störst nytta. För tidigt insatta blir de kanske inte uthålliga. Folk håller sig inte hemma hur länge som helst, det blir tråkigt och ungarna klättrar på väggarna. – och att bege sig ut på stan när smittan sprids som värst är förstås värre än att vara där nu.
Till slut behövs ändå politiska beslut. Om åtgärder så drastiska att också hobbyexperterna får ge sig.
Under tiden: Tvätta händerna! Stanna hemma när det kittlar i halsen! Skydda de sköraste! Res inte utomlands om det kan undvikas! Håll koll på nyheter och besked från myndigheter! Keep calm and carry on, alltså. För vanligast möjliga vardag.
Gå till toppen