Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Som om Bron inte fanns.

Bild: Patrick Persson
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Öresundssamarbetet är oerhört viktigt. Och väldigt skört.
Det påminns vi åter om nu när Danmark har stängt gränserna. Bara hemresande danskar och utlänningar – som skåningar – med tungt vägande skäl släpps in i landet.
Mitt i Sundet, mitt i Norden, mitt i EU går nu åter en gräns. Den är stängd.
Vägförbindelsen till kontinenten över Danmark är avskuren. Flyget går inte att nå, trots att Kastrup också är vår sydsvenska storflygplats. I smittospridningens tider berör det här mycket färre än vanligt, utlandsresor ska hur som helst undvikas.
Men för många är turen över Sundet nödvändig vardag: försörjningen ligger på andra sidan.
Statsminister Mette Frederiksens (S) besked på fredagskvällen om att gränserna stängs var omtumlande inte bara för danskarna. Det påverkar i allra högsta grad Skåne – riktigt hur mycket kommer de närmaste dagarna att visa. Effekterna lever hur som helst kvar länge.
Stoppet för den fria rörligheten motiveras med att de redan stränga förhållningsreglerna, de drakoniska besluten, riskerar att undermineras av resandet in i och ut från Danmark. Det "lille, lille land" stänger dörren och vänder sig inåt för att dämpa smittspridningen.
Rätt eller fel? Det går inte att säga. Det finns inget facit.
Det är ett rent politiskt beslut, enligt danska Sundhedsstyrelsen. Det finns inte med i myndighetens strategi – beläggen för att det har effekt är svaga.
Varje land måste bestämma vad som verkar riktigt vid varje tidpunkt. Danmark fattar sina beslut, Sverige sina. Att Kina griper chansen att gå till hård attack mot Sverige för detta är bara skamligt – men ligger dessvärre i linje med hur diktaturen agerat på senare tid.
Problemet i Öresundsregionen är att det som bestäms i det ena landet berör också det andra.
Alla utlänningar som inte har ett mycket angeläget ärende i Danmark stoppas nu vid gränsen. De som bor eller arbetar i Danmark ska få komma in. Men pendlarna får räkna med långa väntetider vid gränsen och trafiken reduceras också till ett tåg i timmen.
Det är bara att hoppas att åtgärderna biter, att de är värda sitt pris. Erfarenheterna från gränskontrollerna för fyra år sedan förskräcker. Näringslivet drabbades hårt. Företag som nu är svårt ansatta av coronakrisen lär få det etter värre.
Vardagen för pendlarna präglades då av stress och tidspress. Så lär det bli nu också. De som kan kommer att jobba hemma. Men många pendlare arbetar i vården, där alla händer behövs mer än vanligt nu. Eller i tjänstenäringen, där de anställda behöver finnas på plats för att kunna utföra sitt uppdrag.
Danmark fattar sina beslut utifrån sin verklighet. Men det här är en oerhört dyster upptakt till det jubileum svenskar och danskar ska fira i sommar, 20 år efter att Bron öppnades och förenade de två grannländerna på riktigt.
Gå till toppen