Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: När virus blir politik

Coronahotet är så allvarligt att landets politiska ledning, det vill säga regeringen, måste ta täten. Men där har det brustit.

Regeringen håller presskonferens om coronakrisen.Bild: Henrik Montgomery/TT
Det kan uppfattas som en förenkling med tanke på allvaret, men coronavirusets spridning handlar om politik och politiskt ledarskap. För ytterst är det politiska beslut som avgör om pandemin skall kunna bromsas.
I veckan stod Italien i fokus. Regeringen, med premiärminister Giuseppe Conte i spetsen, tog det extraordinära beslutet att placera hela landet i karantän. Italien, med 60 miljoner invånare, är ett av de länder, förutom den ursprungliga smitthärden Kina, som har drabbats värst av utbrottet.
Frågan är om det fungerar eftersom viruset tidigt verkar ha fått bred spridning i norra Italien, men åtgärden tyder ändå på politisk handlingskraft.
Det klaraste exemplet på politikens betydelse i situationer som denna är emellertid USA. Fast då i en beklämmande bemärkelse.
De flesta av USA:s femtio delstater har nu drabbats av coronasmitta. Antalet sjukdoms- och dödsfall har fortsatt öka. Nationellt nödläge har utlysts.
Hur kan det bli så illa i världens rikaste land med världens mest avancerade medicinska apparat och världens främsta forskningsinstitutioner?
En förklaring är det dyra men ojämlikt fördelade sjukvårdssystemet. Många amerikaner har helt enkelt inte råd att söka vård. I avsaknad av sociala skyddsmekanismer har de inte heller råd att stanna hemma från jobbet, eller, vilket är en realitet för många amerikaner, sina två eller tre jobb.
Men det finns också en annan och mer omedelbar förklaring: en grobian i Vita huset.
Donald Trump, skräckslagen inför utsikten av att en coronapandemi i kombination med ett tvärstopp i USA:s ekonomi skall kosta honom ett omval i november, har konsekvent försökt tona ned eller bagatellisera smittan, som enligt hans mening kommer att försvinna när det blir lite varmare.
I onsdags försökte han dämpa oron genom att proklamera inreseförbud från länder i det europeiska Schengenområdet.
Det fungerade inte. Börsen störtdök.
Republikanen Trump har dessutom anklagat Demokraterna och seriösa medier, hans två främsta hatobjekt, för att ”jaga skräck i folk” i syfte att underminera honom inför presidentvalet. Och sin vana trogen ljuger han hejdlöst.
Vid en presskonferens förra fredagen påstod Trump att det finns coronatester tillgängliga för alla som behöver dem, varpå delstatsguvernör efter delstatsguvernör dementerade uppgiften. (New York Times 9/3)
I USA, med 327 miljoner invånare, beräknas bara några tusen personer hittills ha blivit testade. I Sydkorea, med en befolkning på 52 miljoner, rör det sig om cirka 200 000. Därmed kan antalet officiellt bekräftade amerikanska coronafall, relativt sett, hållas nere när valet närmar sig. Att mörkertalet samtidigt växer bekymrar inte presidenten.
Trump har avvecklat den position i Nationella säkerhetsrådet, NSC, vars uppdrag det var att koordinera insatser mot globala hälsohot och han har utsett Robert Redfield till chef för Centers for Disease Control and Prevention i Atlanta, CDC, en gång ett av världens mest ansedda smittskyddsinstitut.
Redfield, kontroversiell virolog, är nära lierad med den kristna högern, som brukar hävda att smittsamma sjukdomar är Guds straff för omoraliskt beteende. Redfield har bland annat ifrågasatt att kondomer skyddar mot hiv. Istället rekommenderar han sexuell avhållsamhet som det enda verksamma motmedlet.
Donald Trumps hantering av coronakrisen och dess ekonomiska konsekvenser kan mycket väl avgöra årets presidentval.
Hur ser det ut i Sverige, där nästa ordinarie riksdagsval genomförs i september 2022?
Pandemin innebär såväl möjligheter som hot för Stefan Löfvens S–MP-regering, hårt pressad av dåliga opinionssiffror och med bräckligt stöd i riksdagen.
”Regeringen styr riket.” Så står det, rakt på sak, i regeringsformens första kapitel ”Statsskickets grunder”. Men i kritiska lägen har Löfvens regering demonstrerat en häpnadsväckande inkompetens när det gäller att just styra.
Det är inte en politiskt motiverad elakhet, utan ett sakligt konstaterande.
Att granska hur regeringen sköter sig är en huvuduppgift för riksdagens konstitutionsutskott, KU. Och få regeringar har utsatts för lika frän och återkommande kritik i KU:s årliga granskningsbetänkanden som Löfvens.
Ett exempel är betänkandet 2018, där KU bland annat dömde ut regeringens hantering av säkerhetshaveriet på Transportstyrelsen: ”Statsministern bär det yttersta ansvaret för att rutinerna inte har fungerat.”
Regeringen har också, gång på gång, kritiserats av de höga jurister i Lagrådet som skall granska lagförslagens förenlighet med grundläggande rättsprinciper. ”Lagrådet … anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”, löd den dräpande formuleringen om förslaget till uppehållstillstånd för vissa ensamkommande unga, vad som brukar kallas gymnasielagen.
Personligen har Stefan Löfven visat att han kan fylla ut statsministerkostymen. Det gjorde han efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm i april 2017, då han framträdde med lugn säkerhet.
Men det ändrar inte på det förhållandet att en av de mest tafatta regeringarna i mannaminne nu måste hantera en kris som är på väg att anta gigantiska proportioner: pandemi, förlamade samhällsinstitutioner, brant konjunkturfall.
Senfärdigheten har redan manifesterat sig.
Efter flera veckors märklig skuggtillvaro trädde Löfven och andra ministrar fram i samband med tisdagens dramatiska besked att Folkhälsomyndigheten har höjt risknivån för smittspridning till ”mycket hög”. Löfven och socialminister Lena Hallengren höll öppet för ett förbud mot större folksamlingar, men sköt över ansvaret på Folkhälsomyndigheten, som först måste inkomma med en rekommendation.
Så skedde på onsdagen, varpå regeringen förbjöd sammankomster med fler än 500 deltagare.
Men detta var ett beslut som regeringen, vis av andra länders erfarenheter, hade kunnat fatta redan när smittan nådde Sverige. Istället gömde den sig bakom en expertmyndighet som från början har missbedömt coronahotet.
”Min uppfattning är att betydligt kraftigare åtgärder borde ha vidtagits på ett tidigt stadium, eftersom kostnaderna för dessa förefaller begränsade jämfört med de kostnader som kan uppkomma på längre sikt vid omfattande smittspridning. Men dessa avvägningar är i grunden värderingsmässiga och bör göras på politisk nivå”, skrev den allmänt respekterade nationalekonomen Lars Calmfors i en skarp kolumn om balansen mellan expert- och politikerstyrning. (DN 10/3)
Enkelt uttryckt: coronahotet är så allvarligt att landets politiska ledning, det vill säga regeringen, måste ta täten. Men där har det brustit.
Om Stefan Löfven och hans ministrar kan samla sig till verkligt kraftfulla åtgärder lär framför allt Socialdemokraternas usla opinionssiffror vända uppåt. Men om regeringen istället fortsätter att famla, fumla och mumla – beslutskraft tillhör ju inte dess kännetecken – lär det bli fritt fall i opinionen fram till valet.
Det senare alternativet vore dubbelt olyckligt.
Först och främst för smittbekämpningen, naturligtvis, men också för att det skulle kunna exploateras av ett högerblock som håller på att formeras med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, den mest reaktionära partikonstellationen i modern tid.
En nationell kris som den som nu pågår kan alltså hjälpa eller stjälpa en regering. Stefan Löfven gör därför klokt i att studera en av sina företrädare: Göran Persson, socialdemokratisk statsminister 1996–2006. Ty Persson genomgick båda erfarenheterna.
Den elfte september 2001 attackerades World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i Washington av tre trafikplan som förvandlats till missiler. Ytterligare ett plan störtade i Pennsylvania. Världen darrade. Ett nytt hot mot det öppna samhället hade uppenbarat sig: en massiv och väl organiserad terrorism.
I Sverige agerade Göran Persson med stadig beslutsamhet. ”Om demokratin inte förmår sätta stopp för terrorismen så förmår terrorismen sätta stopp för demokratin”, deklarerade han. Buffeln från Katrineholm blev värdig statsman.
Ett år senare gjorde Socialdemokraterna sitt bästa val under det senaste kvartsseklet: 39,9 procent.
På annandag jul 2004 förändrades bilden.
En tsunami vällde in över Thailand och andra länder vid Indiska oceanen. Över 500 svenskar omkom.
Regeringens valhänta hantering av katastrofen fick hård kritik och bristerna bekräftades året därpå av en kommission ledd av hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.
I riksdagsvalet 2006 föll Socialdemokraterna tillbaka till 35,0 procent och moderatledaren Fredrik Reinfeldt bildade en borgerlig alliansregering med egen majoritet.
Djupa kriser kan framkalla det bästa, eller det sämsta, hos de styrande.
Nu är vi där igen.
Måtte det bästa segra. Men det kräver att de som har folkets uppdrag att styra höjer sig över sig själva och samlar landet till gemensamt ansvarstagande, oavsett om det handlar om något så enkelt som att tvätta händerna eller något så komplicerat som att säkra tillräckligt med platser på intensivvården.
Politik blir inte viktigare än så här.
MER ATT LÄSA
Trump’s mismanagement helped fuel coronavirus crisis (politico.com).
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Konstitutionsutskottets betänkande 2017/18:KU 20.
Göran Persson. Sveriges statsministrar under 100 år. 21 (Albert Bonniers Förlag) av Annika Ström Melin.
Sverige och tsunamin – granskning och förslag (SOU 2005:104).
Gå till toppen