Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Mardrömmen är en stängd värld.

Länder sluter sig inåt, vänder ryggen till. Men ska världen klara krisen på sikt krävs mer samarbete, mer öppenhet. Inte fler alfahannar.

Kinas president Xi Jinping teg för länge.Bild: Liu Bin
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Haparanda är bara senast i raden av platser där det plötsligt blivit svårt att pendla till jobbet i grannlandet som nyss var ett nästanhemma. Öresundspendlarna drabbades redan för en vecka sedan. Strömstad behöver i år inte huka sig inför invasionen av tusentals norrmän på skärtorsdag.
Norden har stängt.
I EU har coronasmittan inte bara stoppat den fria rörligheten för människor. Vid gränserna står köer av långtradare med sjukvårdsutrustning, mat och just-in-time-komponenter som fabriker väntar på. Stängt har också USA. Och Kina, där allt startade.
För oss alla gäller att bita ihop. Tvätta händerna. Och göra vårt bästa för att få vardagen att fortsätta. Enkelt är det inte. Men vad som sker nu avgör vilken värld som väntar, sedan.
Vår tids starkaste megatrend prövas nu i grunden. Globaliseringen har bekämpat fattigdom på ett sätt som inget biståndsprogram lyckats göra. Den har ökat välståndet och gjort tillvaron rikare för alla.
Men med den har också en del industriarbetare i väst förlorat jobbet. Gamla bruksorter har kommit i kläm när produktionen flyttats till billigare arbetskraft. Kvar i hopplösheten har arbetslösa misströstare lockats av högerpopulister.
Befolkningen kan betraktas som somewheres och anywheres – de två "stammarna" i David Goodharts uppmärksammade bok The Road to Somewhere. De som stannar kvar och tvingas leva med utvecklingen – och de som alltid kan flytta till nya möjligheter och nya spännande utmaningar. De senaste veckorna har de flesta framstått som somewheres, ängsligt vända inåt mot det egna landet. Med ryggen mot världen.
Det där med att flytta produktionen ifrågasätts också, åtminstone tillfälligt, när det blivit uppenbart hur dumt det är att lägga alla ägg i samma – kinesiska – korg. Den som despoten Xi Jinping håller i ett fast grepp.
Inför det osynliga virushotet har nationalstaten fått ett uppsving. Och egennyttan: i österrikiska Ischgl var det party party med folk från hela världen i mer än två veckor efter de första larmen, då en grupp coronasmittade islänningar återvänt hem. Det var högsäsong och dyrt att stänga skidorten.
Egennyttan ljuger aldrig.
Just nu handlar allt om att skydda den egna befolkningen. Inte orimligt för politiker som blivit valda att ta ansvar i det egna landet – och som krasst uttryckt jobbar för att få det igen i nästa val. Men för allas bästa måste någon lyfta blicken över de stängda gränserna.
I Norden blir det en påminnelse om att välvilja och vänskap inte är någon stabil grund, när det gäller behövs regelverk.
Medan EU bättre måste påminna om varför unionen finns. Inte bara göra viktiga saker som att stoppa exporten av sjukvårdsutrustning till länder utanför EU, mana på medlemsländer att sluta med blockera handel, lova matcha de fräcka buden från USA att "till vilket pris som helst" köpa upp allt vaccin som en tysk läkemedelstillverkare kanske har på gång eller pumpa upp sitt program för att stödja ekonomin i euroländerna.
EU ska vara ett bålverk för värderingar. För den liberala demokratiska världsordningens fiender gnuggar redan sina händer. Kremls husfilosof Alexander Dugin konstaterar att ingen ännu kan förutsäga de slutliga effekterna av pandemin, men hävdar att oavsett så har något i världsordningen förändrats för gott: pandemin har begravt globaliseringen, det öppna samhället och det globala kapitalistiska systemet.
Inget han sörjer, tvärtom. Men för resten av världen vore det en katastrof.
Det har visat sig att en pandemis första offer är ledarskapet, noteras på sajten politico.com. Sedan andra världskriget har världen aldrig så mycket som nu behövt höra att the only thing we have to fear is fear itself. Eller något churchillskt som att vi inte nått slutet på katastrofen, inte ens början på slutet, men kanske slutet på början.
Just det har ingen lyckats leverera.
Istället har maktmän länge mörkat och tonat ner smittan – som i Xis Kina. De har letat syndabockar – Donald Trump har gått från att påstå att coronaviruset bara kommer att försvinna, mirakulöst, till att han minsann förstod att detta var en pandemi långt innan den ens kallades det. Medan smittan drar som en löpeld över USA. De har negligerat faran – som Jair Bolsonaro som kallade allt hittepå tills flera i hans stab insjuknade. Själv fortsätter Brasiliens president att gå runt och skaka hand, trots att han är satt i karantän.
Alfahannarna visar sig inte vara mycket att hålla i handen när krisen kommer. Andra ledare famlar och söker ord inför farsoten som berör snart sagt varje del av samhället.
Må du leva i intressanta tider, lyder ett kinesiskt talesätt. En förbannelse. Virusutbrottet fångar vår tid med Kinas tunga roll för världsekonomin, nationalismens frammarsch och sårbarheten i en värld där länder är ömsesidigt beroende, men instinkten är att sluta sig inåt vid kris.
Den liberala världsordningen ifrågasätts av högerpopulistiska och konservativa nationalister. Trenden kan förstärkas av krisen. Men det som behövs nu är inte fler stängda gränser och starka ledare, utan mer samarbete. När världen vaknar ur mardrömmen gäller att snabbt få ekonomin att återhämta sig, så att folk åter ska ha jobb och framtidstro. Globaliseringen är möjligheten, inte hotet.
Gå till toppen