Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Max Wiman: Att inte bryta en 114-årig svit var som ett statement

För 114:e året i rad spelades det SM-final i bandy (numera finaler) och när ”Du gamla, du fria” sjöngs av en manskör, så reste sig ståpälsen längs armarna och det var som ett statement. Två världskrig har inte brutit raden av bandyfinaler, coronaviruset gjorde det inte heller.
Det har varit helt rätt att all elitidrott släckts ner de senaste veckorna, men det kändes lika rätt att bandyfinalen spelades. Men medger att det är ett mer emotionellt än rationellt ställningstagande.
Skutskärs Malin Andersson och Västerås Emelie Åkerlund i kamp om bollen under SM-finalen.Bild: MAXIM THORE
Bandyvärlden må vara liten, det svenska bandybältet ganska smalt, men finalen – eftersom den alltid varit just en match (sedan 1973 också på damsidan) – har blivit en symbol för svensk idrott.
Har nog inte sett en hel bandyfinal tidigare, men såg nu varenda minut av två. TV:n bjöd liksom ett litet titthål in i normaliteten när vi fick se levande idrott, skingra tankarna. För sånt behöver vi också.
Som ung påg slukade jag all idrott, var jag inte på match stängde jag in mig i hobbyrummet och lyssnade på sportextra på radion. Och det blev naturligt att skaffa favoritlag i alla sporter.
Vi reste ganska ofta till goda vänner i Gävle, så Brynäs blev hockeylaget och Skutskär bandyfavoriten. Svenska mästare 1944 och 1959, sedermera på damsidan också 2018. Herrlaget åkte ur allsvenskan i år och har inte varit i eliten sedan 2001, men damerna var i sin tredje raka final och det kändes symboliskt att få se dem denna dag. Även om det var surt att de lyckades tappa 3–1-ledning till förlust på några få slutminuter. Får trösta mig med att ”Bandybyn” Edsbyn – håller gärna på de små orterna – i alla fall vann herrfinalen.
Kaoset i världen just nu, har många dimensioner; hälsa, ekonomi och jobb är de centrala. Precis som jag en gång satt klistrad vid radion för att få all idrott i Sverige, kan vi i vanliga fall i dag ta till oss all världens idrott i tv. Det har blivit naturligt, vi tar det för givet. Därför blev det också så påtagligt när hela världens idrott släcktes ner på några dagar i våra tv-rutor.
Bandyfinalerna var viktiga att spela för de blev något slags liten påminnelse om hur det ska bli igen och brukar vara. Fast ändå inte, läktarna gapade förstås tomma som en påminnelse.
Men ändå var det med idrottens – läs ishockeyns – nya mått utsålt. För på olika sätt hade finalföreningarna plus hemmaklubben Sirius i Uppsala sålt ”fiktiva” biljetter. Jag var en av runt 2000 som köpte i Skutskärs namn för 30 kronor, det kändes rätt. Några sålde VIP-paket för en 200-hundring också. Har inte i skrivande stund siffrorna, men ”publikrekord” i modern tid på nya Studenternas blev det säkert. Vi lär få se mer av sådan solidaritet även inom idrotten.
En del fotboll rullar ännu på och en del ungdomsidrott. Låt se hur länge. Risken för ett temporärt totalstopp finns.
Men den här dagen får stå som en symbol för den dag då hjulen rullar igång igen och där idrott är en viktig del. Idrott bygger samhällen, vänskap, styrka, solidaritet. Den skapar glädje, engagemang och aktivitet, sen spelar det ingen roll om det är i Svedala sporthall, ishallen i Lund, stadion i Malmö eller Hyllie sportcenter. Eller i tv-rutan från någon av de stora arenorna.
Gå till toppen