Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: Efter krisen

Redan nu, i coronakrisens europeiska inledningsfas, avtecknar sig lärdomar för framtiden.

Paris, mars 2020.Bild: Michel Euler
Det har talats mycket om ett nytt politiskt landskap. Här hemma har diskussionen kretsat kring januariavtalet, den överenskommelse mellan å ena sidan Socialdemokraterna och Miljöpartiet och å andra sidan Centerpartiet och Liberalerna som gjorde det möjligt för Stefan Löfvens rödgröna koalition att regera vidare efter det svårhanterliga valresultatet 2018.
Detta landskap utmärktes av nya partikonstellationer, främst i form av framväxten av ett högerblock med Moderaterna, Kristdemokraterna och de stadigt svällande Sverigedemokraterna. Parallellt med detta har de förut så dominerande Socialdemokraterna drabbats av en kraftig tillbakagång.
Liknande förändringar har skett i stora delar av Europa med grasserande högerpopulism, polarisering och försvagning av de socialdemokratiska och kristdemokratiska partier som har varit samhällsbärande. USA har fått Donald Trump.
Det här med ett nytt politiskt landskap lät dramatiskt för bara ett par månader sedan. Nu låter det futtigt. Ty coronapandemin, en kris av potentiellt enorma proportioner, har i ett slag ändrat såväl de samhälleliga som de existentiella förutsättningarna.
Det märks tydligt i Sverige.
All kraft måste nu ägnas åt att dämpa smittspridningen och dess effekter. Januariavtalet är följaktligen överspelat. Nu råder istället politisk borgfred, vilket bekräftades i måndags, då oppositionen slöt upp bakom regeringens och samarbetspartiernas ambitiösa stödpaket för företag och anställda. Beroende på hur insatserna utnyttjas kan den totala kostnaden uppgå till 300 miljarder kronor.
Det är en svindlande summa, men nödvändig. Vad som hotar, utöver virusets påverkan på folkhälsan, är ett depressionsliknande efterfrågefall som får finanskrisen 2008–2009 att framstå som en bagatell. Massvarsel, permitteringar, stängda kontor, fabriker och butiker har blivit en del av vardagen.
Vedertagna sanningar, lösningar, vanor och relationer ställs på huvudet, i Sverige lika väl som på andra håll. Gränser stängs, folksamlingar förbjuds och annars brusande storstäder ligger öde. Vart tar det vägen? Leder krisen till ett uppsving för demokratins samlande förmåga, eller kan situationen utnyttjas av helt andra krafter?
Mitt i ovissheten finns det dock ett som är säkert: det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Länder som Sverige ligger, enligt expertisen, ett par veckor efter det hårt drabbade Italien när det gäller smittspridningen, vilket innebär att följdverkningarna ännu bara kan anas. Men redan nu, i coronakrisens europeiska inledningsfas, avtecknar sig lärdomar för framtiden.
För svenskt vidkommande handlar det om en uppgörelse med den relativt naiva attityd till hot och risker som delvis bottnar i landets lugna och på det hela taget ordnade utveckling: fred i över tvåhundra år, ingen ockupation av främmade makt, inga våldsamma omstörtningar. Det har varit en remarkabel resa, väsensskild från till exempel Finlands historiska erfarenhet.
Flyktingkrisen hösten 2015 var ett exempel på hur snabbt en känsla av stabilitet kan slås undan av verkligheten. Så sent som i september det året framstod det som självklart att asylpolitiken skulle ligga fast, detta moraliska imperativ för den svenska självbilden. Ett par månader senare, när mottagningssystemet höll på att kollapsa, lades politiken om i ytterst restriktiv riktning.
Men allra tydligast har nog naiviteten märkts i försvars- och säkerhetspolitiken. När Berlinmuren fallit och Sovjetunionen upplösts under de omtumlande åren 1989–1991 antogs den eviga freden ha infunnit sig. Invasionsförsvaret avvecklades och de militära resurserna skars ned. Kring 1980 lade Sverige 3 procent av BNP på försvaret, nu är andelen 1 procent, lägst i Östersjöområdet.
Trots ett mer aggressivt beteende från Rysslands sida fortsatte nedrustningen. Först med den ryska annekteringen av Krim 2014 och aggressionen mot Ukraina började Sverige tänka om. Den parlamentariska försvarsberedningen har angett 1,5 procent av BNP som mål. Det är välkommet, men inte tillräckligt. Målet för Sveriges partnerskapsländer i Nato är 2 procent.
Urgröpningen av försvaret får konsekvenser för den svenska pandemiberedskapen. Nyligen kunde Dagens Nyheter berätta att Sverige en gång hade världens modernaste krigssjukvård. Femtio mobila militärsjukhus med egen intensivvård och sexhundra respiratorer hade nu kunnat rädda liv. Men systemet skrotades på 1990-talet.
Känslan av trygghet har också fått Sverige att gå längre än många jämförbara länder i användningen av nya produktions- och organisationsformer, till exempel leveranser just-in-time för att begränsa industrins lagerhållning och tillämpningen av new public management inom offentlig sektor, det vill säga styrning i enlighet med det privata näringslivets modeller. Det har medfört vissa fördelar för effektiviteten, men också nackdelar: yttre störningar slår hårt mot verksamheter som bedrivs med slimmade säkerhetsmarginaler.
Sverige är dessutom ett av världens mest uppkopplade länder. Andelen med tillgång till internet i hemmet är 98 procent, klart över genomsnittet i EU.
Digitaliseringen har inneburit många välsignelser, inte minst i tider som dessa, då fysiska möten kan ersättas av nätbaserade. Men den är även förknippad med sårbarhet.
Ett exempel är de senaste årens diskussion om det kontantfria samhället. Fler och fler butiker har gått över till enbart kortbetalning och Riksbanken, vars uppgift det är att tillhandahålla sedlar och mynt, har gjort bedömningen att kontanterna är borta kring år 2030.
Fördelarna är uppenbara: smidigare, säkrare och snabbare betalningar. Men det är även nackdelarna. Som när storbankernas system bryter ihop, vilket ibland händer, eller när information om våra inköp registreras, lagras och säljs vidare.
Därför gav det ett närmast yrvaket intryck när Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, 2018 skickade ut en uppfordrande broschyr om kris och krig till 4,8 miljoner hushåll.
En rekommendation var att alltid ha kontanter hemma.
En annan baksida med digitaliseringen är genomslaget för sociala medier, där myter och konspirationsteorier sprids med blixtens hastighet, särskilt i kristider. Medan centrala beslutsfattare anstränger sig för att finna fungerande åtgärder mot smittan pågår en djupt polariserad debatt på sociala medier med inslag av skuldbeläggning, hot och hat.
Även i svåra krislägen måste det i ett öppet samhälle finnas utrymme för olika bedömningar och tolkningar. De kan rent av gynna krisbekämpningen. Men fördomar, fördömanden och förenklingar är enbart kontraproduktiva.
På det internationella planet vräker ryska propagandasajter ur sig desinformation om att viruset är skapat av USA och Nato och att EU är nära undergången.
Inget är just nu mer trösterikt än att försöka föreställa sig den framtid då viruset har besegrats och krisens erfarenheter skall utvärderas, även om vi idag inte vet någonting om förloppets långsiktiga påverkan på samhället och på oss själva.
Kanske kommer coronakrisen då att uppfattas som det definitiva avskedet till den era av aningslös tillförsikt som följde på kalla krigets slut, då allt med automatik skulle bli bättre, säkrare och friare.
Bakslag inträffade förvisso: terrordåden i USA den elfte september 2001, finanskris, krig i Mellanöstern och Ukraina, migrationskris, väderkatastrofer i klimatförändringarnas spår. Men en pandemi som stänger ned hela världen? Något sådant fanns inte på kartan, trots skrämskott som sarsepidemins utbrott 2002–2003 och svininfluensan 2009.
Det var en tid som hade en del slående likheter med slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, la belle époque: öppna gränser, fred, tekniska och kulturella framsteg.
Författaren Stefan Zweig formades av den välorganiserade och multietniska habsburgska monarkin, sinnebilden för stabilitet och förutsägbarhet. Zweig, av judisk börd, tvingades senare fly undan nazisterna och begick tillsammans med sin hustru självmord i Brasilien 1942. I sin sista bok, Världen av i går, såg han tillbaka på åren i sekelskiftets sjudande Wien:
(D]et var trygghetens gyllene tidsålder. Allt i vår nästan tusenåriga österrikiska monarki tycktes grundat för att fortbestå, och staten själv var den högsta garanten för denna beständighet ... Allt radikalt, allt våldsamt tycktes på förhand uteslutet i denna förnuftets tidsålder ... Med förakt såg man tillbaka på tidigare epokers krig, nödår och uppror, som på en tid då mänskligheten ännu varit omyndig och inte tillräckligt upplyst.
Sedan, 1914, inträffade katastrofen: första världskriget. Och, i krigets förlängning, spanska sjukan, som härjade som värst 1918–1920.
När krisen var övervunnen hade, sades det, människor lärt sig läxan. En ny tid randades med kollektiv säkerhet, nedrustning, förbättrade kommunikationer, reformer ¬– och till synes evigt stigande börskurser. Från la belle époque till The Roaring Twenties. Men i själva verket stenlades vägen till nästa katastrof.
Kan misstagen undvikas denna gång?
Här finns de stora lärdomarna – efter corona. För dit kommer vi, förr eller senare.
MER ATT LÄSA
Om krisen eller kriget kommer (MSB1186).
Ljuset som försvann. En vidräkning med imitationens epok (Daidalos) av Ivan Krastev & Stephen Holmes.
Världen av i går. En europés minnen (Ersatz) av Stefan Zweig.
Världen i uppbrott. Kometåren och den svåra vägen till fred 1918–1923 (Santérus) av Daniel Schönpflug.
euvsdisinfo.eu.
Gå till toppen