Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anne-Marie Pålsson: ”Den svenska aningslösheten.”

FOTO: Fredrik Sandberg/TTBild: Fredrik Sandberg/TT
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
På en presskonferens nyligen klagade socialminister Lena Hallengren (S) över att medicinsk skyddsutrustning som beställts och betalats inte levererats. Hallengren hade anledning att vara arg för de uteblivna leveranserna berodde på att Tyskland, Frankrike och Tjeckien infört exportförbud på dessa produkter. Med ett penndrag demonstrerades att i krislägen gäller inte vanliga regler för ekonomiska transaktioner (avtal ska hållas). Då är det den egna befolkningens intressen som sätts främst.
Hallengrens indignation illustrerade samtidigt den svenska aningslösheten. Efter Murens fall invaggades vi i en känsla av säkerhet. Inga fler hot. Den liberala världsordningen hade segrat. Försvaret bantades – det militära såväl som det civila. Med det försvann ett 30-tal fältsjukhus med mer än 600 perfekt fungerande respiratorer. Vitala delar av brandsäkerheten slaktades och det operativa ansvaret flyttades till kommunerna. Med bränderna i Ljusdal sommaren 2018 fick vi facit av denna strategi. Våra resurser räckte inte för att släcka bränderna. För det krävdes massiva insatser från andra EU-länder. Inte minst saknades brandflyg. De som funnits tidigare hade sålts till USA.
Hösten 2009 fick den svenska försvarsindustrin sin nådastöt. Då tillkännagav den dåvarande regeringen att Sverige inte längre skulle producera och utveckla egen försvarsmateriel. Den skulle framöver istället köpas från hyllan (prop 2008/09:140). Kritiken var hård. Den sköt in sig på att det är Försvarsmaktens behov och Sveriges säkerhetspolitik som måste prioriteras, inte vad som för stunden är billigast. Därtill pekade kritikerna på att ”hyllpolitiken” inte fungerar i kristider för då är hyllorna tomma.
Liknande resonemang fanns bakom beslutet att avreglera det svenska jordbruket (prop 1989/90:146). Borta var beredskapsmålet. Istället skulle marknaden råda. Kunde svenska producenter inte producera lika billigt som konkurrenterna utomlands skulle mat köpas ”från hyllan”. Det vill säga utifrån. Billigare än att producera den på egen hand. Med det föll vår försörjningsgrad från 75 till dagens 50 procent.
Gällde samma logik försörjningen av sjukvårdsutrustning? Det verkar så. Ansvaret för att upprätta beredskap har lagts på regionerna och de har, fullt naturligt, inte tolkat uppdraget som att säkerställa inhemsk produktion. Istället har den billigaste lösningen, byggd på snabba leveranser från marknaden med minimal lagerhållning, eftersträvats. Så när nu förråden är tömda måste regeringen ut på den internationella marknaden för att slåss om de få resurser som finns i hård konkurrens med andra.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har larmat om den svenska sårbarheten vad gäller försörjningen av just medicinsk utrustning. Den har pekat på det stora beroendet av privata företag – inte sällan i utländsk ägo. Något avtryck synes inte varningarna ha satt. Till nu. För nu måste väl ändå regering och riksdag inse att ansvaret för beredskapen inte kan delegeras bort. Den måste skötas centralt. Och vad som är billigast på kort sikt är inte nödvändigtvis så på lång sikt.
Gå till toppen