Jag är en varm anhängare av den fria marknaden och vad nationalekonomen Adam Smith kallar den osynliga handen. Den skapar värden för samhället. Den är nödvändig för att finansiera den offentliga sektorn. Men jag är tveksam till om den lämpar sig som ett dominerande inslag i äldreomsorg.

Det går att få mer ”pang för pengarna” om äldreomsorgen drivs i kommunal regi.

Kommunerna har unika konkurrensfördelar. De betalar ingen vinstskatt. Det finns inga krav på avkastning på det egna kapitalet och genom Kommuninvest, ett av kommunerna ägt kreditmarknadsbolag, lånar kommunerna till en lägre ränta än privata bolag. Det kan i princip bara kompenseras genom lägre löner, lägre bemanning och lägre krav på personalens kompetens.

Som moderat driver jag alltid att det är minst lika viktigt hur man använder resurser som hur stora de är.

Visserligen kan man argumentera för att det är svårt att arbeta smartare i en verksamhet som särskilt boende för äldre. Kvaliteten blir inte bättre av att de äldre äter snabbare eller av att deras vistelser utomhus blir kortare. Samtidigt pekar erfarenheter från Lomma på ett samband som kan framstå som ologiskt: Att de avdelningar som håller hög kvalitet faktiskt har lägre bemanning, vilket kan förklaras av att personalen där har jobbat lång tid ihop och fungerar bra tillsammans, något som medför att de redan från början gör rätt saker på rätt sätt.

På avdelningar som håller lägre kvalitet är personalomsättningen större. Det gör samarbetet sämre och leder till att saker ofta går fel, något som driver på behovet av mer personal.

En verksamhet blir inte per automatik effektiv bara för att man byter ägare från kommun till privat eller vice versa.

Är den kommunala äldreomsorgen ineffektiv är lösningen att utveckla lednings- och innovationsförmågan snarare än att politiker abdikerar från kommunens lagstadgade ansvar.

Att släppa rådighet över kärnverksamhet är riskfyllt. Privata koncerner skulle i de flesta fall anse det som otänkbart att outsourca kärnverksamhet.

En fundamental förutsättning för det värde som en fri marknad tillför ett samhälle är att det finns ett stort utbud av produkter till olika priser och med varierande kvalitet. Konsumenten kan då välja om den vill köpa en produkt till bättre kvalitet och högre pris eller en till lägre kvalitet och pris.

Dagens äldreomsorg är en kvasimarknad, där utbudet är starkt begränsat, produkten reglerad och prismekanismerna mer eller mindre satta ur spel. Om vi vill ha konkurrens för att öka kvaliteten borde vi sänka skatten, privatisera äldreomsorgen och göra det möjligt för var och en att köpa det som den anser sig behöva. Det medger inte socialtjänstlagen.

En klar majoritet av Sveriges befolkning anser att man ska kunna välja var man vill bo när man är i behov av särskilt boende. Inte minst vill man kunna välja bort när man inte är nöjd. Allt enligt Vårdföretagarna. Men i mindre kommuner är ”marknaden” och därmed valfriheten liten.

Lomma har till exempel fyra boenden, där samtliga drivs av en och samma entreprenör. Valfriheten begränsas också av att avtalen med upphandlade entreprenörer sträcker sig över flera år. Skulle det finnas stora brister i den kvalitet som entreprenören erbjuder, kan den enskilde möjligen byta boende, men kommunen har i praktiken inte något annat val än att erbjuda platsen till en annan äldre invånare, med full vetskap om den bristande kvaliteten.

I många branscher går det att i avtal specificera den produkt som man vill köpa och genom avancerade kvalitetssystem följa upp att man får just det. Produkter inom medicinteknik och bilbranschen är bra exempel. Detsamma gäller kommunala upphandlingar av byggprojekt, gator, parker och i viss mån konsulttjänster (utredningar). Problemet med att föra över det på äldreomsorg är att ”tjänsten” produceras och konsumeras i samma stund. Det går bara att i efterhand påtala att kvaliteten brister, när de äldre redan har drabbats – ibland fatalt.

En god äldreomsorg skapas främst genom annat än avtal och avtalsuppföljning. Den skapas genom ett långsiktigt arbete där kontinuitet, kompetens, ett personalnära ledarskap, en god organisationskultur och ett ständigt arbete med att utveckla och försöka efterleva riktlinjer och rutiner står i centrum.

Sverige har vunnit mycket på global handel och specialisering. En produkt kan bestå av en stor mängd komponenter som har producerats i en rad olika länder för att sedan sättas samman på en geografisk plats för vidare distribution till återförsäljare och konsumenter. Det finns omfattande stordriftsfördelar och ett värde i att en rad små och stora företag var och en fokuserar på sin kärnkompetens.

Äldreomsorg är något annat. Den är närproducerad och personalintensiv med begränsade stordriftsfördelar. Samtidigt får verksamheten inte vara för liten. Då blir den sårbar. Parat med principen om lika rätt till omsorg är det med andra ord inte så dumt att en kommun av Lommas storlek driver äldreomsorgen i egen regi.

Det finns också ett synnerligen tungt skäl för en företagsekonom; en majoritet av kunderna, vilket i Lommas fall rör sig om invånare som till stor del är välutbildade, socioekonomiskt starka, borgerliga väljare, vill att det offentliga tar ett dominerande ansvar för äldreomsorgen. Precis som när det gäller skola. Frågan om privat eller offentlig äldreomsorg behöver kanske inte vara svårare än så.

Robert Wenglén (M), kommunstyrelsens ordförande i Lomma.