Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Carl Rudbeck: ”Man kan alltid hoppas att detta är ett alltför pessimistiskt scenario.”

Bild: Erik Nylund
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Ingen nyhet har under det senaste halvseklet eller kanske till och med sedan slutet på andra världskriget så till den grad dominerat nyhetsflödet som coronaviruset gör idag. Överdriver jag? Jag tror inte det. Mordet på Olof Palme, Estoniakatastrofen, terrorattentaten den 11 september, alla dominerade nyheterna under ganska lång tid men inte som nu. Någon flitig har räknat ut att svenska medier hittills i år har publicerat nästan 100 000 artiklar om covid-19.
När dessa tidigare katastrofer och tragedier inträffade fortsatte ändå de flesta människors vardagsliv i normala banor vid sidan av de stora händelserna. Vi gick fortfarande på bio och restaurang, vi reste och planerade för framtiden, vi träffade vänner för att finna tröst i eländet eller för att skingra tankarna med trivialt småprat.
Dagens situation är diametralt annorlunda. Istället för att söka upp andra människor skyr vi dem som pesten – detta uttryck som så länge har använts bildlikt måste nu tas bokstavligt. Det civila samhället, allt det som vi i arrogant övermod har tagit för givet, har stannat upp, som om någon eller kanske något plötsligt har tryckt på en gigantisk pausknapp som förhoppningsvis inte ska visa sig vara en stoppknapp. Men vem vet?
Just det: ingen tycks veta något med säkerhet. Även experter, alltså sådana med medicinsk utbildning, svävar på målet och famlar i ett tilltagande mörker, i alla fall om de är intellektuellt hederliga. Politiker måste förstås låtsas att de har läget under kontroll och är handlingskraftiga.
Hur länge kommer nuvarande situation att fortsätta? Ett par veckor eller månader? Ibland talar man om ett år eller mer. Hur länge dröjer det innan vi har ett vaccin? Betänk att det fortfarande inte finns något riktigt effektivt vaccin mot malaria.
När det hela är över - för en dag kommer det att ta slut, till och med digerdöden fick ett slut - vad och vem kommer då att finnas kvar av det som vi har vant oss vid och hållit kärt? Nära och kära har försvunnit, ekonomin ligger i spillror. Som efter ett krig med den skillnaden att byggnaderna står kvar men är tomma och igenbommade, en spökstad. Vi är nästan där redan – den som vågar sig ut ser tomma bussar susa förbi och en och annan människa som utan att se sig omkring skyndar fram.
Man kan alltid hoppas att detta är ett alltför pessimistiskt scenario. Olyckskorpar har ofta fel. Det förflutna är inte alltid en säker fingervisare mot vad som ska hända i framtiden. Kanske kommer ett vaccin mycket snabbare än någonsin tidigare? Kanske visar sig en redan känd medicin verksam mot denna nya farsot? Kommer corona att klinga av på samma sätt som vissa tidigare virus? Alla sådana förhoppningar är tunna och bräckliga halmstrån. Men halmstrån är det enda som vi har att klamra oss fast vid i den situation som just nu är vår.
Gå till toppen