Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Kalle Lind: Mina flöden kloggas igen av coronaskämt

Först kom skämten om att viruset delar namn med en populär öl. Sedan kom skämten om att bunkra toalettpapper (”värdepapper”). Sedan kom karantänskämten (”jag lider inte så mycket av att vara i karantän, men det är lite konstigt att i en påse ris är det 8765 korn och i en annan bara 8752”). Sedan kom Anders Tegnell-skämten (”All makt åt Tegnell, vår befriare!”). Och så där har det hållit på. Mina sociala flöden har närmast kloggat igen av andras behov av att coronaskoja.
Klockan 11 på torsdagen chattar Kalle Lind med läsarna. Klicka på länken här för att komma till chatten:
Läs också Häng med Sydsvenskan – i ”Vardagsrummet”
Vissa anser det säkert vara osmakligt. Vårt behov av att bearbeta ett globalt trauma i form av taskiga ordvitsar och referenstäta memes är dock odiskutabelt. Humorhistoriskt intresserade vet att det skämtats rått och mycket i Auschwitz, i det totalitära Sovjet, på hospice, under galgen. Även om jag envist vägrar tro att mänskligheten står på avgrundsranden så är det väl ändå en känsla som kommer och går hos oss alla. Känslan av apokalyps.
Uttryckt med en sliten klyscha så är humor en ventil, där vi kan låta vår värsta ångest pysa ut. Somliga irriteras och förfasas över all slags svart humor och anser att skämtaren försöker skämta bort allvaret. Man kan vända det resonemanget 180 grader och hävda att man istället skämtar fram: skämtet placerar det obehagliga och det oundvikliga i fokus. Psykologer pratar också om nödvändigheten i distraktion: ett skratt kan störa ångesten, ett skämt kan finta bort uppmärksamheten på svärtan och leda tankarna i andra riktningar.
Jag tillhör dem som försvarar alla sorters humor. Jag hävdar till och med att nazistisk humor har sitt existensberättigande, åtminstone är den att föredra framför nazistiskt allvar. Det innebär inte att jag skrattar åt alla skämt eller sympatiserar med alla skämtares agenda. Det innebär bara att jag försvarar skämtens rätt att finnas.
Jag är dock beredd att diskutera saken. Är min hållning för slapp och naiv? Finns det risker med skämtandet som jag bortser från? Finns det aspekter på viruset som det skämtas påfallande lite om? Och så vill jag förstås höra era reaktioner på de skämt som rimligen dykt upp också i era flöden. Finns det skämt som muntrat upp er särskilt? Eller chockat er?
Jag finns tillgänglig för diskussion på Sydsvenskans chatt torsdag 11-12. Ifrågasätt allt jag säger, men gör det gärna på skämt.
Gå till toppen