Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hetta och svalka i de pulserande spåren

Alexander Agrell njuter av Tony Allens och Hugh Masekelas album.

”Snygg tuta. Men min hatt glittrar bättre”. Ett album med Hugh Masekela och Tony Allen har till slut blivit till.Bild: Brett Rubin & Bernard Benant

Tony Allen & Hugh Masekela

AFROBEAT. Rejoice.

De sammanfördes en gång långt tillbaka av Tony Allens forna musikboss Fela Kuti. Men först nu efter Hugh Masekelas död 2018 kommer ett gemensamt album.
”Rejoice” är också i grunden en duettplatta. Inspelningen 2010 bestod i huvudsak av Masekelas flygelhorn mot Allens trummor, nu har Allen och producenten Nick Gold tagit musiken till London och låtit ett gäng jazzmusiker lägga på tenorsax, bas och keyboards.
Men hela kraftfältet finns fortfarande mellan sydafrikanen och nigerianen, som dessutom sjunger många melodier tillsammans. Afrobeatpionjären Allens actionfyllda, rika rytmer bubblar, kokar, rullar och vibrerar på utan stopp, medan Masekela lägger ut melodierna, ofta lätt melankoliska, och kortare improviserade solon. Övriga gör smakfulla inpass, men mera i kulisserna.
Den jazz- och funkfärgade musiken svänger förstås något oerhört, samtidigt som den styrs med återhållsamhet och känsla för luft och ekonomi. Och genom alltihop finns en spänning mellan temperamenten; hetta och svalka möts och jobbar ihop i varje spår.
Fela Kuti får förresten en egen hyllning — ”Lagos never gonna be the same without Fela.”
Gå till toppen