Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Henrik Bredberg: Ulf Kristersson växer i krisen.

Moderatledaren. Som ny.Bild: Jessica Gow/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Sverige har fått en ny Moderatledare. Ulf Kristersson heter han. Han agerar inte alls som den gamle Ulf Kristersson, han som ledde M före coronakrisen.
Före pandemin uppträdde Kristersson som en ofta irriterad och rätt surmulen politiker som hela tiden upprepade att regeringen ”tappat greppet”. Stefan Löfven och de andra styrande hade, enligt M, förlorat kontrollen, över kriminaliteten, ja, över hela samhällsutvecklingen.
Den nye M-ledaren tycks vara av ett annat virke. Kristersson 2.0 uppträder sansat, uttrycker sig välbalanserat och riktigt klokt.
Ta bara Aktuellts 21-sändning på tisdagskvällen. Tillsammans med Jonas Sjöstedt (V), Mikael Damberg (S) och Jimmie Åkesson (SD) diskuterade Ulf Kristersson om Sverige på senaste tiden fått en nationell samling i politiken. Och han gjorde det utmärkt. Moget.
Borta var stingsligheten och de grälsjuka inslagen av ungdomsförbundstyp. Lugnt och värdigt förklarade M-ledaren att oppositionen i krisen har viktiga uppgifter – att akut hjälpa till att lösa problem, att vässa samarbetet mellan regering och riksdag, men också att i egenskap av opposition vara konstruktiva och ”lägga förslag på bordet som vi inte tycker att regeringen har sett fullt ut”.
Kristersson sade sig stå bakom regeringen ”i det medicinska”. Också han litar på expertmyndigheten. Däremot var M-ledaren kritisk mot att regeringen inte gjort mer vad det ekonomiska beträffar. Han ville se kraftigare, snabbare åtgärder för att svenska företag inte ska slås ut.
Uppenbarligen har Ulf Kristersson insett allvaret i situationen, insett att väljarkåren i en för nationen kritisk situation förväntar sig ett gediget ansvarstagande av en partiledare som gör anspråk på statsministerposten.
Somliga ledare växer i en kris. Men om alla gör det är mer tveksamt.
När KD:s ledare Ebba Busch på tisdagen hårt kritiserade Folkhälsomyndigheten var det oklart vartåt hon syftade. Hon sade att ”medborgarna förtjänar en ärlig, tydlig kommunikation som skapar trygghet”. Och åstadkom själv precis motsatsen.
Buschs påstående att myndighetens generaldirektör Johan Carlson och statsepidemiologen Anders Tegnell visat upp en ”motstridig kommunikation” vad gäller frågan om huruvida så kallad flockimmunitet är en grundläggande svensk strategi för att lösa viruskrisen – det är den inte – gjorde hon en redan initialt svår fråga ännu snårigare. Sveriges två strategier – att minska mängden sociala kontakter och att skydda riskgrupperna – försöker Tegnell så gott han är mäktig att redogöra för. Tålmodigt. Dag efter dag.
I dagarna har två nya opinionsundersökningar kommit. Med samma huvudtendens:
Stefan Löfvens S ökar hos DN/Ipsos med 3 procentenheter till 25 procent och återtar ställningen som landets största parti, medan Jimmie Åkessons SD minskar med 1 procentenhet till 22 procent. Enligt SVT/Novus ökar S med 2,4 procentenheter till 25,6 procent, här tappar SD 1,9 procentenheter till 22,0 procent.
Förändringarna kan hänga ihop med att väljarna ofta i turbulenta tider enas bakom den sittande statsministern.
Samtidigt kan det inte uteslutas att Moderaterna – som i en mätning ligger stilla, i den andra ökar med 1 procentenhet – i vår kommer att vinna på att ha en ny partiledare, en som börjar fylla ut sin kostym och växer fram som en vuxen i rummet.
Gå till toppen