Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ingrid Runsten: ”Lär av coronapandemin och rädda klimatet.”

FOTO: NIKLAS GUSTAVSSONBild: Niklas Gustavsson
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Jag är inte ensam om att promenera längs Kullagatan i Helsingborg i det vackra vädret och titta i skyltfönster, men inne i butikerna syns få personer. På fönstren till Myrornas second hand sitter textade kärleksbudskap med hjärtan. Där står att vi klarar det här tillsammans och det är underförstått att det handlar om coronakrisen.
På andra sidan Sundet ser Helsingör så nära ut i den klara luften men är så tydligt ett annat land. Stängd gräns.
I en annan tid, 2041, rör sig David och hans dotter Lou genom ett Europa där gränserna är stängda. Inte av rädsla för virussmitta utan i konkurrens om det mest nödvändiga för att leva – vatten och en uthärdlig temperatur. I Maja Lundes roman Blå har ”vattenländerna” i norr isolerat sig från de sönderbrända länderna i södra Europa. Det är fiktion, en av flera tänkbara bilder av en nära framtid där klimatkrisen är lika akut som viruset är nu.
När det gäller pandemin hade vi inte mycket till förvarning. Den kom och ännu har vi inte facit kring vad den ledde till. Ökad nationalism? Eller ökat internationellt samarbete eftersom vi alla är lika inför viruset? Så ömtåliga, så biologiska, så beroende av livsbetingelserna runt om oss.
Vården får inte kollapsa, den måste klara trycket. Annars skulle människor drabbas omedelbart, men också samhällsekonomin. Om å andra sidan samhällsekonomin kollapsar gör också vården det. Och kanske demokratin. De auktoritära ledarna vädrar redan morgonluft, nya förbud kan gömmas bakom undantagstillstånd och bekämpning av pandemin.
Det är alltså inte bara två tankar – att skydda vården och ekonomin – som måste hållas i huvudet samtidigt, det är betydligt fler. Som hur den kris vi nu befinner oss i påverkar vår förmåga att ta itu med den klimatkris som vi ständigt måste förhålla oss till. Att trycka på pausknappen och prioritera ner omställningen till ett mer hållbart samhälle är farligt.
Nu sjunker tillfälligt utsläpp av koldioxid, skadliga partiklar och föroreningar. När kinesiska fabriker stängde minskade landets utsläpp av koldioxid med en fjärdedel, enligt nyhetstjänsten Carbonbrief. Luftföroreningarna minskar i världens storstäder.
Men sedan då? Kommer utsläppen att öka ännu mer när hjulen ska rulla ifatt, kommer åtaganden för minskade utsläpp av växthusgaser att anses för dyra?
Det beror på hur världen satsar sig ur krisen. Regeringar kan välja att lyssna på Internationella energimyndigheten, IEA, och låta de ekonomiska stimulanspaketen hålla en grön och hållbar profil för att påskynda omställningen till fossilfri energi.
En ekonomi i djup kris föder desperation och ur det kommer ingen framgångsrik väg att bekämpa en global klimatkris. Ökad nationalism gör världen sämre på att samarbeta för att minska den globala uppvärmningen.
Så behöver det inte gå. Istället kan vi lära av coronan och klara klimatet. Viruskrisen visar också att människor kan anstränga sig, dela kunskap mellan länder och vidareutveckla den. Och enskilda kan ändra sina vanor.
Det kan fortfarande göras utan alltför stora uppoffringar, innan klimatkrisen blir akut. Eller är det så att vi är oförmögna att agera så länge en kris inte är akut? Då kan vi stå där om några decennier i en stängd värld där mer än EU fallit sönder och där vi bygger murar kring vatten och svalka. Där mer än ett virus hotar våra liv och det inte finns några små gulliga lappar om att hjälpas åt.
Gå till toppen