Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Dénes Krusovszky: Så försöker Ungerns regering styra oss författare

Viktor Orbán utnyttjar coronakrisen för att skaffa sig oinskränkt makt. Samtidigt hårdnar greppet om kulturlivet. Författaren Dénes Krusovszky berättar om hur det är att verka i ett land där litteratur ses som ett verktyg för fosterlandskärlek och traditionell moral.

Viktor Orbán har begärt befogenheter att styra landet via dekret utan bortre tidsgräns med hänvisning till virusepidemin.Bild: Tamas Kovacs/MTI/AP/TT
Översättning: Daniel Gustafsson.
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Innan coronaviruset gjorde entré i ungersk press, stack ett dramatiskt tema ut särskilt, det som brukar sammanfattas med ordet Kulturkampf: en debatt om hur regeringen försöker omstöpa den kulturella sfären. Begreppet bör förstås som en spänning mellan progressiva och konservativa krafter, mellan landsbygd och urbanitet, mellan höger och vänster, mellan nationalister och liberaler, mellan patrioter och kosmopoliter, och har pågått ända sedan 1900-talets början.
Det handlar nu inte bara om ideologiska eller politiska (och i dess skugga uppenbart estetiska) motsättningar, utan om en grundläggande kulturteoretisk fråga. Trots att denna fråga är uppenbart anakronistisk: det vill säga om konsten är ett verktyg för att nationen ska utvecklas och blomstra, om konsten över huvud taget kan leda till sådant, eller om den i sig är ett mål, det vill säga om staten generellt och utan smakpreferenser eller ideologi bör stödja konsten på grundval av dess kvalitet.
Den senaste anhalten för vår kulturkamp verkar handla om exakt detta dilemma.
Det finns till exempel inte ett ord om läsfrämjande, att utveckla den självständiga analysförmågan, att skapa sig egna smakpreferenser eller, gud förbjude, att få uppleva och njuta av erfarenheter som litteraturen kan förmedla.
I den nya versionen av den nationella läroplan som skickats ut till skolorna, är det uppenbart hur regeringen vill använda den för att förmedla och konsolidera en nationell kristen värdegrund. Som de själva uttrycker det bör ämnena i skolan, däribland litteraturen, läras ut på ett sådant sätt att de huvudsakliga budskap som förmedlas är fosterlandskärlek och en kristen värdegrund (vilket är synonymt med en konservativ, vit, medelklassmässig och heterosexuell sådan). Det finns till exempel inte ett ord om läsfrämjande, att utveckla den självständiga analysförmågan, att skapa sig egna smakpreferenser eller, gud förbjude, att få uppleva och njuta av erfarenheter som litteraturen kan förmedla. Nej, den nya läroplanen, som de statliga skolorna måste rätta sig efter, lämnar allt detta därhän och syftar istället till att måla upp nationell storhet, vikten av fosterlandskärlek, försvaret för det ungerska och en traditionell moral inför eleverna.
Dénes Krusovszky, född 1982, är ungersk poet. Hans bok ”Att gå sönder är så” gavs ut på svenska på Rámus förlag 2015.Bild: Albin Olsson/Wikimedia Commons
I enlighet med en lång tradition i högerextrema litteraturkretsar blir nu den rumänsk-ungerska nationalisten, chauvinisten, antisemiten och rumänhataren Albert Wass obligatorisk läsning, liksom den József Nyirő, som blev riksdagsledamot i de fascistiska pilkorsarnas parlament, och Horthytidens emblematiska stjärnförfattare Ferenc Herczeg – medan den enda ungerska Nobelpristagaren Imre Kertész och den moderna ungerska romanens fader, den ännu idag populära och inflytelserika Géza Ottlik, bara finns upptagna som frivillig läsning. För att inte tala om samtida författare som György Konrád, Péter Nádas, Péter Esterházy, László Krasznahorkai eller Krisztina Tóth. Vi får förgäves leta efter deras namn i läromaterialet för litteraturlektionerna.
Ungefär samtidigt som detta undervisningsmaterial blev offentligt (utan att lärarorganisationerna rådfrågats eller diskussioner med expertisen skett i förväg), lanserade direktören för det litterära Petőfimuseet – som är en av den ungerska litteraturens centrala institutioner – ett storstilat stipendieprogram. Direktören är tidigare talskrivare åt Viktor Orbán. Programmet har uppkallats efter poeten János Térey som nyligen gick bort, 49 år gammal, och siktar in sig på mellangenerationen författare (mellan 35 och 65 år). Varje stipendium är på fem år, och innebär för dem som får det en med ungerska mått mätt mycket god månadsinkomst. Gott så, men direktören offentliggjorde det hela utan att först låta de litterära organisationerna reagera och experterna uttala sina farhågor. För dem återstod bara två alternativ: antingen att bojkotta hela programmet och därmed utestänga sina medlemmar från stipendierna, eller att spela med, vilket i princip betydde att ge direktören fria händer, en man vars utnämning redan lett till högljudda protester, eftersom han hamnat på sin position som en slags politisk fallskärmssoldat.
I uppståndelsen kring stipendierna framkom senare att flera av dem som tilldelats det hamnat på listan utan att en enda litterär organisation nominerat dem, och de fick reda på att de var stipendiater först när pressen skrev om dem. En av dem, Imre Bartók, en lovande ung romanförfattare, avsade sig stipendiet, vilket ledde till en omfattande negativ respons mot hela programmet – efter Bartók nekade ytterligare fyra författare till att ta emot det. Det är tragikomiskt, men talande för de ungerska förhållandena, att efter allt detta försökte utrikesministeriet (!) hindra Bartóks deltagande i ett internationellt litteraturprojekt, vilket misslyckades tack vare de litterära organisationernas motstånd.
Inte långt därefter, och kanske just på grund av bråket kring Térey-stipendierna, ställde Demeter till med en ny skandal, när han hävdade att det finns ungerska författare som arbetar för sitt fosterland, och så de som arbetar mot det, de senare är ”exportförfattare”, vilka hädanefter inte borde få något stöd över huvud taget.
... eller är det bättre att hålla tyst?
Den som idag vill försöka verka som ungersk författare eller på det ungerska litterära fältet i stort, tvingas till ständiga avvägningar. Kan jag närvara på det litterära museet, eller borde jag bojkotta det på grund av direktörens uttalanden? Om jag blir utsedd att få ett statligt pris eller stipendium, kan jag ta emot det eller inte? Vilka inbjudningar från ungerska kulturinstitut ute i världen kan jag acceptera, vilka är politiskt styrda, och vilka har behållit sin professionella styrning? Borde jag reagera på de ständiga skandalerna och de statligt understödda högerextrema publicisternas hatspråk (vilka lättvindigt delar ut epitetet fosterlandsförrädare på grund av det man skriver – vilket även hände mig nyligen), eller är det bättre att hålla tyst?
Det som tydligast utmärker Orbánregeringens kulturpolitik är att den inte håller ihop, den är inte stringent, den är oförutsägbar, och därför måste man på den kulturella arenan från en litterär kväll till nästa, från en utställning till nästa, från en teaterpremiär till nästa, ja, för varje enskilt tillfälle balansera mot det politiska systemet som ständigt finns i bakgrunden. Vilket inte bara är sorgligt och tröttsamt, utan även tar ohyggligt mycket tid i anspråk, och stjäl tid från skapandet. Och det är väl inte uteslutet att just det är målet.
På kulturområdet har det sedan några veckor rått ett lugn som paradoxalt nog beror på en global pandemi. Uppmärksamheten har vänts bort från Litteraturmuseet och den nya nationella läroplanen. Men det är redan tydligt hur regeringen försöker utnyttja det kaos som coronavirusets framfart skapar för egna syften. Regeringen Orbán har begärt befogenheter att styra landet via dekret utan bortre tidsgräns med hänvisning till virusepidemin. Enkelt uttryckt försöker man skapa sig oinskränkt makt. Och medan parlamentet – hittills utan framgång – röstar om detta förslag, har man samtidigt framgångsrikt lyckats driva igenom en förändring av den lag som reglerar stödet till teatrarna och som innebär en högre grad av centralisering och kontroll.
Karantän eller inte – detta är troligtvis en fingervisning om vad som är att vänta på kulturområdet de närmaste månaderna.
Gå till toppen