Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Covid-19-pandemin hade kunnat undvikas.”

Även om det visar sig att WHO den här gången handlat oklanderligt behöver världen en mycket starkare global kraft för att möta hotet från pandemier, istället för att som nu stappla från en farsot till nästa. Det skriver Carl Bildt, tidigare statsminister och utrikesminister (M) i Sverige.

Poliser på Kastrup kontrollerar utländska passagerares ärende i Danmark efter att de lämnat Öresundstågen. Covid-19-utbrottet har lett till att landgränser stängts och en del hävdar att globaliseringens tid är förbi. Men befolkningstillväxten och urbaniseringen fortsätter och virus lär varken börja bry sig om gränser eller anmäla sig i passkontroller, skriver Carl Bildt.Bild: Johan Nilsson/TT
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Sällan eller aldrig har regeringar tvingats ställa om till krishanteringsläge så snabbt som de senaste veckorna. Hittills har fokus legat på covid-19-pandemins akuta följder, medicinskt, politiskt och ekonomiskt, och så ska det givetvis vara. Men efterhand måste regeringarna ta itu med de mer långsiktiga konsekvenserna av krisen och med frågan hur liknande katastrofer kan förhindras.
Världen har stått inför flera allvarliga globala hot mot människors hälsa de senaste två decennierna. Epidemierna sars (2003), mers (2012) och ebola (2014-15) är bara tre exempel på sjukdomsutbrott som krävt samordnade multilaterala insatser. Sars uppstod i Kina, mers i Saudiarabien och ebola i Västafrika. Alla tre hade sina särdrag, men lärdomarna av dem är likartade.
Som en följd av växande befolkningar, urbanisering, avskogning samt produktions- och transportsystem där många skilda arter trängs samman, ökar sannolikheten för att epidemier och nya sjukdomar uppstår.
Ökningen av mängden globala försörjningskedjor och internationell handel, för att inte tala om det internationella flygresandet, gör att smittsamma sjukdomar sprids över världen snabbare än någonsin tidigare.
Under de senaste tio åren har Världshälsoorganisationen, WHO, utlyst kristillstånd sex gånger, men fortfarande saknas snabba och effektiva åtgärder som kan begränsa sjukdomsutbrott och som kunde ha hindrat covid-19 från att bli en pandemi.
Det är värt att komma ihåg att när coronaviruset sars spreds i södra Kina 2002 höll de kinesiska myndigheterna tyst om utbrottet i mer än en månad innan de erkände hur allvarligt läget var. Likadant var det i början av covid-19-utbrottet då polisen i Wuhan tystade vårdpersonal som försökte slå larm, och stora folksamlingar tilläts ett bra tag efter att konsekvenserna var kända.
En ny forskarrapport som publicerats på medrixiv.org kommer fram till att om de kinesiska myndigheterna bara tre veckor tidigare hade informerat världen om det kritiska läget och agerat därefter, så skulle spridningen av covid-19 kunnat minskas med 95 procent. Lokala försummelser, slarv, okunnighet och censuren som rådde i det kritiska skedet gjorde att hela världen nu får ta konsekvenserna och betala ett mycket högt pris för dem.
WHO har länge haft en viktig roll i kampen mot globala hot mot hälsan, men organisationen har också kritiserats för att vara överbyråkratisk och reagera långsamt. Under ebolautbrottet var det USA, inte WHO, som förhindrade en än mer omfattande katastrof. Covid-19 är den värsta pandemin sedan spanska sjukan 1918 och den nästa kan mycket väl bli värre.
Även om det visar sig att WHO den här gången handlat oklanderligt behöver världen en mycket starkare global kraft för att möta hotet från pandemier, istället för att som nu stappla från en farsot till nästa.
En ny global institution behöver både ha auktoritet och maktmedel för att kunna ingripa med den kraft som krävs för att hejda utbrott innan de tar fart. Att bli överens om en sådan organisation är ingen lätt politisk uppgift, men nödvändig för att hindra att futtiga diplomatiska dispyter ger pandemier fritt spelrum.
Till och med när det var uppenbart att covid-19 skulle utvecklas till en pandemi fann Kina för gott att utestänga Taiwan från diskussionerna om hur sjukdomen skulle mötas. Och USA har fortsatt att lägga sanktioner på Iran och därmed gjort det svårare för den iranska regeringen att hantera smittspridningen i landet.
Den sortens agerande är helt oacceptabelt, både humanitärt och makroekonomiskt. Vad händer om nästa nya mycket smittsamma virus uppstår i Taiwan eller Iran? Om det innebär att snabba motåtgärder blockeras, har vi inte kommit en millimeter längre.
Idag ska varje nations regering rapportera smittsamma sjukdomsutbrott till internationella myndigheter som WHO. Den skyldigheten skulle kunna utvidgas till sjuk- och hälsovårdspersonal på alla nivåer, alltså en breddning från stat till individ. Det skulle snabba upp rapporteringen och frigöra tid för motåtgärder. En världsomfattande skyldighet att rapportera gör det också svårare för lokala och nationella myndigheter att stoppa den information de inte vill ha spridd.
Covid-19-utbrottet har lett till att landgränser stängts och en del hävdar att globaliseringens tid är förbi. Men befolkningstillväxten och urbaniseringen fortsätter och virus lär varken börja bry sig om gränser eller anmäla sig i passkontroller.
Bara under det senaste årtiondet har sjukdomar som hotat stabiliteten och välståndet i världen uppstått i Kina, Afrika och på den arabiska halvön.Nästa utbrott kan komma i stort sett var som helst. Det är hög tid att världen blir överens om nya och effektivare varnings- och samarbetssystem. Covid-19-pandemin hade kunnat undvikas. Därför måste vi göra allt som står i vår makt för att hindra att nästa utbrott blir en pandemi.
Carl Bildt, tidigare statsminister och utrikesminister (M) i Sverige.
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen