Romanen heter ”Jackie”, det är åttiotal i Stockholm, huvudpersonen en ung kvinna på jakt efter liv, anslaget nostalgiskt. Utifrån de premisserna är det kanske inte konstigt att den Jackie som först dyker upp i mitt huvud är kärleksobjektet i den där låten med Ratata, en av åttiotalets många pophits som numera förpassats till ironiska tjugotreåringars karaokerepertoar. Och kanske är det meningen. Det är i Mauro Scoccos nerviga men – med eftervärldens blick – näpet oskyldiga Stockholmsnatt som Anne Swärds femte roman utspelar sig, en värld av kajalsminkade konstnärswannabes, vino tinto, rivningskontrakt och telefonkatalog i tre band. Punkklubbar, Imperiets sista spelning, nattöppna gatukök där man kan ta skydd utan att ens behöva köpa något.