Annons

Annons

kultur

Johan Anderberg
Det här är inte kriget ni har väntat på

Orkar vi med en värre kris när vi bränt oss på den här? undrar Johan Anderberg.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Paris besprutas med desinfektionsmedel.

Bild: Christophe Ena

Annons

Under kalla kriget utförde några forskare ett intressant litet experiment.

De åkte till elituniversitetet Stanford och samlade ihop studenter på programmet för internationella relationer. Det här var framtidens diplomater, politiker, företagsledare. Det här var de människor som skulle fatta besluten i framtiden.

Forskarna gav studenterna en fiktiv internationell kris att fundera över: Ett litet, demokratiskt land hotades av en totalitär granne. Hur tyckte de att USA skulle agera? Studenterna delades in i två grupper. Den första gruppen fick reda på att USA:s president i det här exemplet kom från New York. Den andra gruppen fick reda på att presidenten var från Texas.

Det låter som irrelevant information i sammanhanget – och det var precis det som var grejen. De båda grupperna matades med faktauppgifter som inte borde spela någon roll för beslutet, men som fick dem att associera situationen till två skilda historiska händelser.

Annons

Informationsströmmen fortsatte: den första gruppen fick reda på att flyktingarna anlände i järnvägsvagnar, den andra gruppen fick reda på att flyktingarna kom i båtar.

Annons

När studenterna sedan presenterade sina förslag till beslut visade det sig att den första gruppen var mycket mer sugen på att gå i krig. Ni kanske har gissat anledningen?

Den första gruppens information påminde om andra världskriget (Franklin D Roosevelt var från New York, godsvagnarna skapade konnotationer till Förintelsen) medan den andra gruppen fick upp bilder från Vietnam på näthinnan (Lyndon B Johnson var från Texas).

”Vi är i krig”, konstaterade Frankrikes president Emmanuel Macron häromveckan. Han är inte ensam. Över hela världen har politiker – valda och ovalda – förklarat krig mot det nya coronaviruset.

Det är knappt ens en metafor. Kostnaderna, mobiliseringen, undantagstillstånden, frånvaron av andra hänsyn – allt påminner om ett regelrätt krig. Så befinner sig världens ledare på en strand i Normandie – eller i en djungel i Vietnam?

Vissa händelser har fått en dumhetsstämpel i efterhand. Både Vietnamkriget och Irakkriget framstår i efterhand som katastrofala utflykter som ingen vettig person borde ha godkänt.

Annons

Men när besluten fattades var allt mer oklart. Vad händer om Vietnam faller? Kan vi vara säkra på att Irak inte har massförstörelsevapen? Kanske är en invasion det minst riskfyllda alternativet? Vem kunde egentligen veta att Irakkriget skulle starta en händelsekedja som ledde fram till Islamiska staten, terrorism och flyktingvågor?

När Irakkriget debatterades i Sverige inför invasionen 2003 började en ung opinionsbildare bli lite känd. Han hette Peter Wolodarski, jobbade på DN och drev linjen att ett krig var det enda rätta. Det var dags att visa handlingskraft.

Annons

Egentligen var det en ganska rimlig ståndpunkt. Saddam Hussein hade ägnat några decennier åt att skrämma slag på sina grannländer, gasa sin egen befolkning och så vidare. Varför tvekade världen egentligen?

Men allt visade sig vara mer komplicerat än vad Peter Wolodarski trodde.

Poängen här är inte att hålla DN:s nuvarande chefredaktör ansvarig för Irakkriget. Dels eftersom jag inte tror att någon i Pentagon eller Vita huset läste DN inför beslutet, dels eftersom det är helt okej att ändra sig – om han har gjort det.

Poängen är att Peter Wolodarski idag resonerar på exakt samma sätt som han gjorde för två decennier sedan: han kräver handlingskraft och maximal riskminimering. Samtidigt anlägger han ett minimalt framtidsperspektiv. ”Någon måste peka med hela handen och skrika stopp”, skriver han i sin tidning. Det är – återigen – dags att visa handlingskraft.

Annons

Sverige har ännu inte skrikit stopp. Inte fullt ut gått med i kriget. Det måste krävas en oerhörd behärskning för myndigheter och politiker att vandra denna tunna linje. Det är inte bara chefredaktören för Sveriges viktigaste tidning som vill gå med. Twittrare, hobbyepidemiologer, några riktiga epidemiologer – många är de som vill att Sverige ska stänga skolorna, stänga förskolorna, stänga allt.

Annons

De är apokalypsens sekundvisare: varje dödsfall registreras, kommuniceras, basuneras ut. Minsta avvikelse mellan kurvorna i Sverige och grannländerna lyfts upp.

Vi matas alltså med information som skapar en känsla av att situationen kräver mer än de heroiska insatser som utförs – vi får intrycket att den kräver maximala insatser. Vi utsätts för samma behandling som Harvardstudenterna som förleddes att tro att de var Winston Churchill.

Det finns ingen som betvivlar att det här är en katastrof. Sjukvården i Stockholm är i kaos, allt tyder på att över tusen svenskar kommer att dö av viruset innan det här är slut.

Men vart leder åtgärderna oss? Ekonomin är en sak. Avvägningen mellan massarbetslöshet och smittminimering har vi redan debatterat i Sverige. Men om vi sätter den frågan på paus ett tag kanske vi ska fråga oss: vad händer nästa gång? Vad händer när ett betydligt farligare hot närmar sig? Kanske från ett värre virus? Den nära historien är full av farsoter och epidemier som haft mångdubbelt högre dödlighet och smittorisk än det virus vi fokuserar på nu. Om världen fortsätter på det här spåret kommer det inte att finnas resurser kvar att bekämpa någonting.

Annons

Att utkämpa fel krig leder inte bara till onödigt lidande i stunden. Det ökar också risken för ödesdigra beslut i framtiden. Efter att britter och fransmän med oförställd entusiasm dansat in i första världskriget satt såren djupt i decennier framåt. Två decennier senare rustade Adolf Hitler upp Tyskland, men de krigströtta brittiska politikerna orkade inte ta tag i problemet.

Annons

Tillbaka till år 2020: väljer vi rätt krig att utkämpa?

I sådana här lägen försvinner nyanserna snabbt. Vi förleds att tro att det bara existerar två alternativ när det i själva verket finns en skala av åtgärder att ta till. Som historien visar är det inte alltid fel att utkämpa ett krig. Det är heller inte alltid rätt.

Men en sak som historien har visat oss är att de flesta slutar som Lyndon B Johnson – även om de kände sig som Churchill eller Roosevelt i början.

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy