Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: Demokratins dilemma

En farsot, covid-19, kan röja väg för en annan, despotin.

President Donald Trump har pressträff i Vita huset, där journalisterna inte trängs som de brukar.Bild: Alex Brandon
Långt före de första rapporterna från Kina om ett nytt coronavirus befann sig demokratin och det öppna samhället på reträtt. Enligt det ofta åberopade ”frihetsindex” som löpande sammanställs av Freedom House var 2019 det fjortonde året i rad då fler länder rörde sig bort från demokratiska fri- och rättigheter än i motsatt riktning.
Nu, med utbrottet av en global pandemi, accelererar processen. Världsekonomin har tvärstannat och en depression med massarbetslöshet kan vara i antågande.
Efterfrågan rasar – på allt utom starka män och hårda, snabba tag.
Land efter land inför restriktioner som kringskär rörelse- och mötesfrihet och begränsar medborgerliga aktiviteter, allt i syfte att dämpa smittspridningen. Dessa åtgärder är i många fall absolut nödvändiga och åtnjuter ofta starkt folkligt stöd, men det gör dem inte riskfria.
En farsot, covid-19, kan röja väg för en annan, despotin.
Kommer den liberala demokrati som vi tagit för given – fria val och fria, oberoende institutioner – att klara påfrestningen?
Mest illavarslande, i varje fall för europeiska förhållanden, är utvecklingen i Ungern och Polen, två postkommunistiska EU-medlemmar som sedan tidigare är föremål för artikel 7-förfarande i enlighet med unionsfördraget, det vill säga hot om sanktioner som ytterst kan leda till att länderna förlorar sin rösträtt för att de bryter mot EU:s grundläggande värderingar.
I båda länderna har nationalpopulistiska regeringar satt fria medier och politiskt oberoende rättsinstanser ur spel. Nu utnyttjar de coronakrisen för att ytterligare stärka greppet.
I Ungern får premiärminister Viktor Orbán och hans regering styra via dekret, alltså utan att behöva förankra beslut i parlamentet. Den som sprider ”felaktiga” uppgifter om coronapandemin riskerar fem års fängelse. Val och folkomröstningar är suspenderade. Bestämmelserna har ingen bortre tidsgräns.
Ungern har helt enkelt upphört att vara en demokrati.
Kritiken från andra EU-länder hårdnar, men det har hittills inte påverkat Orbán.
Polen, sedan 2015 styrt av konservativa PIS, skall genomföra presidentval den 10 maj. Oppositionen begär att valet skall skjutas upp eftersom coronarestriktionerna omöjliggör en valkampanj värd namnet. Det tar regeringen ingen hänsyn till.
Den ende som kan vända sig brett och direkt till väljarna är regeringens kandidat, den sittande presidenten Andrzej Duda, som har tillgång till hela statsapparaten samt de regeringskontrollerade medierna.
Under kuppartade former beslutade det polska parlamentets underhus, sejmen, för en vecka sedan om ändringar i vallagen trots att detta bryter mot författningen: för sådana ingrepp krävs att det återstår minst sex månader till nästa val.
De demokratiska procedurerna i det land som kanske mer än något annat ledde Östeuropas marsch bort från kommunistdiktaturen har reducerats till nulliteter. Det är tragiskt.
Trenden är global.
Filippinerna har infört ”nödlagar” som låter den auktoritäre presidenten Rodrigo Duterte göra i stort sett vad han vill. I Israel, Mellanösterns enda demokrati, har den allt mer självsvåldige premiärministern Benjamin Netanyahu stängt domstolarna, vilket blockerar korruptionsprocessen mot honom. I Chile, på senare tid skakat av folkliga protester mot regeringen och med särskilt plågsamma minnen av militärdiktatur, har soldater kommenderats ut på gatorna. I Thailand har premiärministern fått klartecken att införa utegångsförbud och censurera medierna.
I Ryssland, som i och för sig aldrig har varit i närheten av verklig demokrati, har Vladimir Putin tvingats skjuta upp den folkomröstning som skall bekräfta hans upphöjelse till ett slags nutida tsar: genom en ändring i författningen kan Putin sitta kvar på presidentposten till 2036. Omröstningen är, som alla val i Ryssland, en på förhand avgjord formalitet, men Putin kan under tiden utnyttja coronakrisen för att befästa sin maktställning.
Samtidigt använder Ryssland coronapandemin för att genom desinformation, rykten och lögner fortsätta så split och undergräva tillit och förtroende i västvärldens demokratier. Statsstyrda ryska medier som Sputnik och Russia Today sprider regelmässigt falska nyheter om hur myndigheter och regeringar i väst hanterar krisen. Ofta sker det i symbios med högerextrema krafter.
Även i stabila och etablerade demokratier sviktar fördämningarna. I Storbritannien har parlamentet röstat igenom ett brådstörtat lagpaket mot coronasmittan som bland annat tillåter frihetsberövanden på obegränsad tid, något som för inte så länge sedan hade varit otänkbart i yttrandefrihetens och den parlamentariska demokratins vagga.
USA, världens mäktigaste demokrati, utgör ett specialfall eftersom de konstitutionella spärrarna är högre och starkare där än på de flesta andra håll. Men att president Donald Trump, ingen varm vän av fri- och rättigheter, exploaterar coronakrisen för egna syften är tydligt.
Praktiskt taget dagligen angriper Trump sina kritiker i allmänhet och medierna i synnerhet, uppenbart besvärad av att han till en början bagatelliserade coronaviruset; USA har nu passerat Kina i antal coronadöda.
Det har förekommit spekulationer om att Trump kan försöka skjuta upp presidentvalet den 3 november i år. Flera delstater har redan flyttat sina primärval.
Tidpunkten för presidentval regleras emellertid i federal lag: det skall genomföras vart fjärde år den första tisdagen efter den första måndagen i november. Endast kongressen kan besluta om federala lagar. Dessutom är såväl kongressens som presidentens tillträdesdagar inskrivna i författningen, som är utomordentligt svår att ändra: för författningstillägg, amendments, krävs kvalificerade majoriteter i både kongressen och bland delstaterna. Till och med under inbördeskriget, 1864, hölls ett presidentval.
Att frågan om valets vara eller icke vara ens väcks 2020 är dock ett tecken på hur långt det politiska förfallet – och den politiska polariseringen – har gått i Trumps USA, som tappar mark i internationella demokratirankningar.
En gammal frågeställning har fått förnyad aktualitet. Ty en kris av coronapandemins magnitud påverkar ofrånkomligen bilden av demokratins uthållighet och effektivitet jämfört med alternativa system.
Så var det under depressionen, med känt resultat på vissa håll. Så är det nu, även om vi inte vet hur det slutar.
Det är dags att åter stifta bekantskap med Alexis de Tocqueville (1805–1859).
Strax efter den ”borgerliga” revolution som 1830 hade tvingat bort Frankrikes reaktionäre kung Karl X begav sig Tocqueville, en ung adelsman med liberala sympatier, till Amerika. På plats kunde han studera det demokratiska experiment som hade påbörjats där.
Resultatet blev ett av de märkligaste och mest inflytelserika bokverk som har skrivits, De la démocratie en Amérique, utgiven på svenska 1839–1846 med titeln Om folkväldet i Amerika, i modernare versioner Om demokratin i Amerika. Den tidens intellektuella centralgestalt i svensk offentlighet, Erik Gustaf Geijer, ansåg att det var ”en af de bästa böcker jag läst och någon kan läsa”.
Tocqueville, övertygad om att jämlikhet var mänsklighetens framtid, imponerades av mycket av det han såg i det tidiga 1830-talets Amerika, där Andrew Jackson var president: den rastlösa, sjudande aktiviteten, optimismen, passionen för frihet. För annat var han främmande. Tocqueville uppfattade amerikaner som ytliga och förfärades av att en republik som sade sig representera frihet och demokrati kunde tolerera slaveri och fördriva ursprungsbefolkningen. Framför allt fruktade han ”majoritetens tyranni”.
Ett problem som Tocqueville ägnade särskild uppmärksamhet var hur demokratin skulle kunna hantera allvarliga kriser. Här pekade han på ett av demokratins inneboende dilemman: i kriser framträder dess svagheter lika väl som dess styrkor.
Auktoritära system, Tocqueville kallade dem ”aristokratiska”, är bättre på omedelbar krishantering: snabba och rent av brutala beslut, tvångsmedel, tydligt ledarskap. Demokratin är däremot till sin natur långsam, trevande och prövande. Men i det långa loppet kan demokratin ändå visa sig överlägsen. Där auktoritära system till sist stelnar och kör fast hittar demokratin nya vägar, former och lösningar även i samband med kriser. Den är, kort sagt, anpassningsbar.
Det kan finnas skäl att i kritiska lägen som det nuvarande tillgripa metoder som normalt skulle uppfattas som auktoritära. Men endast på kort sikt. Om dessa metoder görs till permanenta inslag i samhällslivet, så som det ser ut att bli i exempelvis Ungern och Polen, förtvinar demokratin och därmed den flexibilitet som inte bara underlättar krisbekämpningen på längre sikt, utan också den återhämtning som förr eller senare infinner sig.
Därför måste de styrande i en demokrati ständigt påminnas om att deras mer eller mindre repressiva nödåtgärder skall vara just vad de sägs vara: temporära.
På den punkten är den historiska erfarenheten tyvärr inte odelat positiv. Trots de varningar som för snart tvåhundra år sedan utfärdades av en fransk resenär till den framtid som en gång hette Amerika.
MER ATT LÄSA
Freedom in the World 2020. A Leaderless Struggle for Democracy (Freedom House).
Fascismens metoder. Att skilja ”dom” från ”oss” (Daidalos) av Jason Stanley.
Hotet mot demokratin. Högerpopulismens återkomst i Europa och USA (Historiska Media) av Martin Gelin & Erik Åsard.
The Confidence Trap. A History of Democracy in Crisis from World War I to the Present (Princeton University Press) av David Runciman.
Om demokratin i Amerika, I–II (Atlantis) av Alexis de Tocqueville.
Gå till toppen