Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Andreas Johansson Heinö: Stötande att tro att svenskar är mer rationella än andra

Varför försöka nationalisera något så universellt som förmågan att gå samman i en kris? Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på Timbro, invänder mot spekulationerna om den svenska ”nationalkaraktärens” roll i coronakrisen.

Bild: Tobias Andersson
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Den globala variationen i coronastrategier kommer att utgöra underlag för många studier de kommande åren. Mitt i allt mänskligt lidande och samhällsekonomiskt elände uppdagar sig ett slags klondyke för varje samhällsvetenskapligt lagd forskare. Samma kris, samtidigt, överallt. Det är så nära ett naturligt experiment man kommer utanför naturvetenskapen.
Mycket bekräftar förstås det vi redan tror oss veta. Demokratier är mer transparenta än diktaturer. I mycket slutna system kan enskilda ledare agera helt utan krav på rationalitet. Därför kan Vitrysslands Lukasjenko ordinera bastu och vodka medan Turkmenistans Berdimuchamedov förbjuder yttrandet av själva ordet coronavirus.
Men varför skiljer sig även demokratier åt? Ideologi skulle kunna vara en faktor men tycks mest spela roll i USA, där republikanskt styrda delstater varit väsentligt mindre benägna att tillämpa social distansering.
Motsvarande mönster saknas i Europa. Här är frånvaron av skillnader mellan vänster och höger påtaglig, inte bara vad gäller pandemibekämpning utan också i krispolitiken. En lång rad högerregeringar har känt sig nödgade att sjösätta enorma statliga stödpaket. Möjligen särskiljer sig populistiska partier, vars nattsömn knappast störs av inskränkta medborgerliga rättigheter.
Lockelsen att finna orsakerna i vår kultur är oemotståndlig.
Den enskilt mest intressanta avvikelsen, som kommer att vara föremål för många forskningsartiklar de följande åren, är det svenska vägvalet att avstå från de drastiska åtgärder som i princip alla andra länder har infört.
Oavsett utfallet av denna strategi är en sak säker: Lockelsen att finna orsakerna i vår kultur är oemotståndlig.
”Den svenska excentriciteten bygger på jämlikhet”, skriver Peter Kadhammar (Aftonbladet 8/4). Här behövs inga poliser som övervakar vår sociala distansering. Tilliten är så hög att myndigheterna vet att vi litar på deras omdöme och följer även de vagaste av rekommendationer.
Och i den senaste i raden av oräkneliga hänvisningar till World Values Survey, denna aldrig sinande källa till lika tvärsäkra som illa underbyggda slutsatser om kulturella skillnader, påminner Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell information, (Expressen 6/4), om hur oerhört annorlunda vi svenskar är. Självklart, skriver han, måste myndigheterna ta hänsyn till befolkningens ”nationalkaraktär”. Ett så speciellt folk som det svenska behöver förstås en alldeles särskilt speciell coronastrategi.
Var fanns exempelvis Sveriges unikt avslappnade attityd till smittspridning under 1980-talets hiv-panik?
Jag ser två problem med narrativet om den svenska annorlundaheten.
Det första problemet är att berättelsen med stor sannolikhet inte är sann.
Den svenska tilliten är förvisso hög men kopplingarna till coronastrategin är långsökta. Det är svårt att dra några raka streck mellan tillit och lagstiftning, i synnerhet inom folkhälsoområdet.
Direkt fånigt blir det när en mindre auktoritär lagstiftning ska förklaras med hänvisning till tröttsamma stereotyper om upproriska européer som struntar i överhetens påbud om de inte uppbackas av polis.
Det är också högst oklart när denna kulturellt betingade pandemipragmatism uppstod. Var fanns exempelvis Sveriges unikt avslappnade attityd till smittspridning under 1980-talets hiv-panik?
Men varför försöka nationalisera något så universellt som förmågan att gå samman i en kris?
Det andra problemet är den illa dolda chauvinism som nu blottläggs. Föreställningen att vår kultur är mer rationell och förnuftsbaserad, vilket ju ytterst är vad detta handlar om, är intellektuellt stötande. Vi talar, skriver Kadhammar, med ”små bokstäver”. Till skillnad då, får man förmoda, från de versalkonverserande sydeuropeiska hysterikorna?
I verkligheten finns inga nationalkaraktärer. Det som finns är myter och berättelser om hur vi är. Därför är det omöjligt att som Lindenfors försöka särskilja en diskussion om hur vi är från hur vi borde vara.
”Att vi är särskilt bra på att gå samman och samarbeta i krissituationer är dessutom en väldigt vacker nationell berättelse”, skriver han.
Men varför försöka nationalisera något så universellt som förmågan att gå samman i en kris?
Den svenska kulturen får sina konturer i mötet dels med andra länder, dels i mötet med människor från andra länder i vårt eget land. Hela projektet förutsätter en systematisk underskattning av den inomnationella variationen och en överskattning av perifera inslag hos de andra.
Jag har i många sammanhang skrivit om värdet av nationell identitet, inte minst ur ett integrationsperspektiv. Men det är en helt annan sak att odla barnsligt chauvinistiska myter.
“Jag lever i ett exotiskt land, sällsamt. Coolt.” Så avslutar Kadhammar sin text.
Kanske det. Eller så lever han i ett land där väldigt många under väldigt lång tid varit väldigt förtjusta i bilden av sig själva som väldigt annorlunda, och lite bättre, än resten av världen.
Gå till toppen