I slutet av mars uppmanade svensksomaliska läkarföreningen myndigheterna att sprida mer informationen om covid-19 på migrantspråk. Organisationen oroades av att många av de avlidna i Stockholm var svensksomalier.

När Agenda tog upp frågan nämndes orsaker som trångboddhet, att flera generationer bor under samma tak och att många i utsatta områden, till exempel Tensta, inte kan jobba hemifrån eftersom de arbetar inom handel, transport eller vård och omsorg.

Det är en bokstavligt talat livsviktig diskussion. I USA hörs liknande resonemang om afrikan-amerikaner som en särskilt utsatt grupp. Covid-19 sätter inte socioekonomiska strukturer ur spel. Mycket tyder snarare på att viruset slår hårt mot ekonomiskt marginaliserade grupper.

Men när kristdemokraten Ebba Busch klampade in i debatten kunde hon inte avhålla sig från att hävda att informationsspridningen försvåras av att många svenska invånare har fötts i ”kulturellt avlägsna samhällen” med lågt förtroende för myndigheter. Svensk invandringspolitik, menade hon i Aftonbladet debatt (2/4), hade nämligen inte tagit hänsyn till den låga ”integrationspotentialen”.

Utspelet var, även för Busch, ovanligt tondövt. Ett högerpopulistiskt skamgrepp i en tid då människor dör i ensamhet på sjukhus långt ifrån sina älskade.

Myndigheterna borde självklart, som Busch och andra har noterat, ha varit snabbare på att sprida information på fler språk och i alternativa kanaler. Men ingen blir hjälpt av syrliga kommenterar om att migrantgrupper, till skillnad från infödda svenskar, inte har tränats i att vara ”socialt distanserade sen födseln”, med Buschs ord. Som om social distansering var en helig, svensk norm och inte en akutåtgärd.

Busch exemplifierade med ytterligare ett exempel: I det utsatta området Hallonbergen hade en syrisk-ortodox församling drabbats av åtta dödsfall och fyrtio smittade.

Även det var sårande i all sin klumpighet, eftersom det var mer intressant att påtala att kyrkan låg i ett utsatt område än att empatiskt beskriva hur katastrofen slår specifikt mot gruppen.

Anhöriga till de döda i den syrisk-ortodoxa kyrkan tvingas till exempel avstå från sina sorgeritualer på grund av pandemin. I vanliga fall samlas släktingar och vänner i tre dagar och sörjer tillsammans, en process som liknar den judiska shiva-traditionen.

Man samlas i en stor lokal och äter, ber och gråter tillsammans. Det är en central del i den assyrisk-syrianska kulturen, som månar om det kollektiva i såväl sorg som glädje. En kristen tradition från Mellanöstern må vara kulturellt avlägsen i vissas ögon, men jag betraktar det som en kärlekshandling: I livets svåraste stund ska du inte vara orolig för att bli lämnad ensam. På samma sätt ska du kunna omges av leende människor när du firar livets högtider.

Jag är stolt över att inte ha drillats i distans från födseln. Jag är stolt över att fysisk närhet har varit naturlig under min uppväxt, att släktingar ständigt kindpussas, att man umgås över generationsgränserna och att man dansar sig svettig i stället för att hålla tal på assyriska bröllop.

Nu är allt inställt. Stora delar av den assyrisk/syrianska gruppen arbetar i stället på högvarv för att sprida livsnödvändig information. Precis som flera andra migrantgrupper tar man ett stort ansvar under kriser, en aspekt som många integrationsdebattörer tycks missa. I Södertälje finns flera assyriska och syrianska tv-kanaler som sänder långa program där läkare svarar på frågor om covid-19 på ny-arameiska. Aktivisten Nuri Kino har initierat projektet tellcorona.com där information sprids på olika språk för att nå papperslösa och människor som inte följer svenska medier på grund av språket.

Det har varit viktiga åtgärder. Men på fredagen kom skrämmande siffror: nästan en femtedel av alla som dött av covid-19 i Stockholm fram till den 6 april verkar vara assyrier/syrianer. Kartläggningen presenteras i Svenska dagbladet av Nuri Kino. I artikeln intervjuas Sami Safar, ordförande för S:t Petruskyrkan i Hallonbergen, som förtvivlat säger att kyrkan stängdes innan regeringen förbjöd samlingar på först 500 och sedan 50 personer. "Vi är en stolt del av det svenska samhället. Vi gjorde allt vi kunde för att förhindra detta", säger han.

Klart är att det kommer krävas en utredning kring vilka som drabbats hårdast av covid-19. Men det hjälper inte de anhöriga som nu sörjer att deras älskade dog och begravs i ensamhet.

Det här innebär att påsken (som infaller nästa helg för ortodoxa) blir en prövningens tid i dubbel bemärkelse för assyrier/syrianer. Dels på grund av det höga dödstalet. Dels för att kyrkorna håller stängt, vilket förknippas med vår historias mörkaste händelser: Islamiska statens skräckterritorium och folkmordet 1915 på kristna i Osmanska riket.

Då, 1915, var de religiösa rummen en tillflyktsort. Flyktingar gömde sig i klostret Zafaran i Mardin och under klostret Mor Abraham i Midyat löpte en hemlig tunnel som folk flydde genom. I byn Ayn-Wardo var min mormorsmor Sara en av tusentals som barrikaderade sig inne i kyrkan.

Det finns inga gravar eller minnesmärken över de hundratusentals mördade. Men i kyrkan sjunger vi samma psalmer som de sjöng, på samma uråldriga språk som vi envisas med att hålla vid liv.

I år kommer det att få ske hemma. I stillhet eller framför en skärm som visar gudstjänster där präster mässar inför tomma bänkar. Den symbolladdade bilden kommer att skrivas in i assyrier/syrianers historia. Våra överlevande släktingar lovade att kyrkorna alltid skulle vara fyllda, nu måste vi hålla oss borta för att också andra ska överleva.

Artikeln har uppdaterats med uppgifter från Svenska dagbladets kartläggning av assyrier/syrianer som dött av covid-19.