Carl Bildt tar upp vilka åtgärder han anser coronakrisen kräver framöver och WHO:s roll i det arbetet (Aktuella frågor 29/3). Han är inte den ende före detta regeringschefen som tar tillfället i akt att lansera politiska förslag under coronakrisen.

Gordon Brown, före detta brittisk premiärminister, föreslog nyligen att G20 och FN:s säkerhetsråd slås samman till en ”världsregering”, samtidigt som Internationella valutafonden och Världsbanken skulle få ytterligare befogenheter. Det skulle ge dem ökad makt, på nationernas bekostnad.

I kristider bör förslag till omfattande förändringar granskas extra noga och därför finns det anledning att djupdyka i det Carl Bildt föreslår. Han vill ge WHO mer makt och skapa ett nytt slags överstatlig organisation med större befogenheter, trots att han noterar att det var USA som agerade effektivt mot ebola, inte FN-organet WHO.

Det finns all anledning att i sinom tid studera, kritisera och dra lärdomar av hur coronakrisen har hanterats både i Sverige, på EU-nivå och i ett internationellt perspektiv. Men redan nu går det att konstatera att EU, trots större byråkratiska resurser än någonsin, varken har reagerat snabbt eller effektivt nog. Istället har enskilda nationer, utifrån sina respektive förutsättningar, vidtagit en mängd åtgärder. Just detta är väsentligt.

Det är enskilda folkvalda regeringar som har folkets förtroende att fatta obekväma beslut och har, trots uppenbara fel och brister, bäst kännedom om sina länders förhållanden. Både WHO:s och EU:s agerande under coronakrisen visar hur illa stora, globala, byråkratiska organisationer fungerar. Det är inte fler byråkrater eller mer överstatlighet som räddar oss i nästa pandemi, utan snarare kunskap, mellanstatliga samarbeten, möjlighet att snabbt ta fram vacciner, tillräckligt god kapacitet i vården och tillräckligt omfattande beredskapslager.

I arbetet med att bromsa smittspridningen av coronaviruset har det visat sig att nationsgränser är mycket användbara.

Handelsvaror ska smidigt kunna passera mellan länder och kontinenter, men i skarpa lägen måste gränser kunna bevakas, kontrolleras och stängas, stick i stäv med Carl Bildts globalistiska dröm om en gränslös värld. Det gäller inte bara vid smittspridning, utan även i kampen mot organiserad brottslighet, terrorism och illegal migration.

Sverige reagerade förvisso saktfärdigt för att stoppa (eller kontrollera) flygen från Iran och norra Italien och tappade värdefull tid i att hålla tillbaka smittspridningen. Men nu har såväl Sverige som länderna i övriga Europa återupptäckt sina nationsgränser, något som kommer väl till pass i det rådande läget. Och även om krishanteringen skiljer sig något från land till land inom EU anser de flesta stats- och regeringschefer att det nationella självbestämmandet måste bevaras.

Den springande punkten i mitt resonemang är att en regering är ansvarig inför sina medborgare och kan bytas ut. Tjänstemän i internationella organisationer har i bästa fall ett avlägset demokratiskt mandat, flera led bort, och de som påverkas av deras beslut kan inte ställa dem till svars.

När ledande politiker i olika länder nu vänder sig till sina respektive befolkningar appellerar de dessutom till den nationella sammanhållningen, inte till EU, FN eller WHO.

Om nationerna har initiativkraft medan överstatliga organ till mycket stora delar saknar det, ska då makt överföras just till dessa byråkratiska kolosser? Nej, självklart inte. Med det sagt går det inte heller att acceptera att regeringsföreträdare så som Ungerns Viktor Orbán, på obestämd tid, fråntar det nationella parlamentet dess möjlighet till inflytande.

Så vilken roll kan till exempel EU spela i situationer som den under den rådande pandemin? Mitt svar när det gäller EU är att medlemsländerna kan bistå varandra och fattigare länder med kunskap, samarbeta kring utveckling av vaccin,styra om investeringar och omfördela resurser i den kommande långtidsbudgeten för att dämpa de långtgående ekonomiska konsekvenserna. Samma sak gäller andra överstatliga organisationer. Och – sist men inte minst – kan de sätta stark press på det land som försatt oss alla i denna kris, Kina.

Jessica Stegrud (SD), EU-parlamentariker