Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Ska det få passera obemärkt att Sverige nu står bakom att svenska barn hålls fångna i läger i Syrien?”

Vi kan inte låtsas att vi för ett ”krig mot terror” för att skydda rättsstaten när vi bortser från rättsliga principer. Det skriver Beatrice Eriksson, Clive Stafford Smith och Magdalena Robertsson Lind, engagerade i frågan om Sverige ska ta hem svenska medborgare från läger och anstalter i nordöstra Syrien.

En rysk kvinna bär sitt barn medan hon köar till ett provisoriskt sjukhus i al-Hol-lägret. Fortfarande är omkring 50 svenska barn, de flesta under 5 år, kvar i vad som måste liknas vid ett ”Guantánamo vid Eufrat”, ett interneringsläger där det råder livshotande förhållanden och rättsosäkerhet, skriver artikelförfattarna.Bild: Alessio Mamo
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Idag, den 7 maj, är det ett år sedan sju svenska barn räddades från al-Hol-lägret i nordöstra Syrien. Fortfarande är omkring 50 svenska barn, de flesta under 5 år, kvar i vad som måste liknas vid ett ”Guantánamo vid Eufrat” ett interneringsläger där det råder livshotande förhållanden och rättsosäkerhet.
Under en kort period intresserade sig de svenska medierna för barnens situation. Ministrar uttalade sig i frågan, släktingar i Sverige kastades mellan hopp och förtvivlan, men ännu har inga fler barn fått komma hem.
Ska det få passera obemärkt att Sverige, som fördömde USA för att hålla 780 män i Guantánamo Bay utan åtal eller rättegång, nu står bakom att till och med barn, svenska barn, hålls fångna i läger i Syrien?
Svenskarna i fånglägren är en viktig principiell fråga och barnens situation sätter den i blixtbelysning. Det handlar inte bara om att överge oskyldiga barn, utan om en förskjutning i samhället där politiker tycks göra skillnad på barn och barn, men även om rättssäkerhet, medborgarskap och vilken ståndpunkt Sverige ska inta i kampen mot terrorism.
Under året som har gått har barnens situation blivit än mer akut då nordöstra Syrien har invaderats; först av Turkiet och nyligen av covid-19.
Svenska semesterfirare har kritiserat UD för att inte säkerställa att de kan ta sig hem under pandemin. Utrikesminister Ann Linde (S) har svarat: ”Det är ju inte så att svenskar i Spanien svävar i livsfara.” Svenskarna fick ta sig hem på egen hand. Det är något som de svenska barnen i lägren i nordöstra Syrien inte kan. De är fångade i tältläger, lider av undernäring, har nedsatt immunförsvar och ingen tillgång till medicinsk vård. De svävar i livsfara.
Chefen för internationella Röda Korset, Fabrizio Carboni, beskrev nyligen al-Hol-lägret som ”ett helvete i akut fara för ett covid-19-utbrott”. Badran Çiya Kurd, en företrädare för den kurdiska autonoma administrationen i norra och östra Syrien, som kontrollerar lägren, säger att ”spridningen av viruset [i lägren] kommer att leda till en aldrig tidigare skådad katastrof”.
I slutet av april i år räddades den 7-åriga franska flickan Taymia från al-Hol. Hon fördes via Erbil i norra Irak till trygghet i sitt hemland Frankrike. Det visar att ett fönster för återförande fortfarande är öppet.
Oavsett vad föräldrarna i interneringslägren kan ha gjort är barnen oskyldiga. Offren för IS fruktansvärda gärningar måste få upprättelse och de skyldiga lagföras, men det sker inte genom att offra barn. Det är orimligt att det kurdiska självstyret ska kunna pröva tiotusentals fångar i rättegångar och alldeles oavsett har barnen inte begått brott. Sverige är mycket bättre rustat att utreda dem som anslöt sig till den så kallade Islamiska staten och åtala i de fall där människor har begått brott.
Den SVT-sända dokumentären I ruinerna av kalifatet visar att det finns möjligheter att inhämta bevis med hjälp av kvarlämnade arkiv och vittnesskildringar. Inte heller det arbetet bör vänta. Beslutet att låta tiden gå – att lämna offer, barn och förövare i glömska – kan inte vara rätt.
Om Sverige vill motverka våldsbejakande extremism måste vi alla förstå och förhindra radikalisering. Det handlar om vilka vi vill vara; hur vi konkret står upp för de principer om mänskliga rättigheter som Sverige har anslutit sig till.
Den amerikanske generalen Stanley McChrystal som ledde kampen mot al-Qaida i Irak, föregångare till IS, under 2003-2008 har sagt (fritt översatt): ”För oss måste narrativet handla om vad vi står för. Om vi inte kan se oss själva i spegeln och säga att vi reflekterar bättre värderingar än IS, hur kan vi säga att vi har det? I praktiken måste det samhälle vi erbjuder vara ett bättre alternativ och med det kommer ibland svåra beslut.”
Enligt Säpos chefsanalytiker Ahn-Za Hagström är hanteringen av svenskarna i Syrien en nyckelfråga för Sveriges framtida säkerhet. Hon beskriver de läger där svenska barn uppfostras i IS ideologi som det ”nya kalifatet”. Överger vi dem och våra grundläggande principer, så upprepar vi misstagen från Guantánamo. Vi beväpnar extremister med argument att vi är hycklare. Vi kan inte låtsas att vi för ett ”krig mot terror” för att skydda rättsstaten när vi bortser från rättsliga principer.
Problemet – om frågan om att respektera svenska medborgares rättigheter nu kan kallas ett problem – löser inte sig självt. Det fortsätter växa tills våra politiker fattar beslut om att ta hem barnen och inleda utredningar och åtgärder mot de vuxna svenskar som anslöt sig till IS. Varje dag räknas. Idag har det gått 365 dagar sedan sju småbarn hämtades, hur många fler ska det gå innan de som är kvar förs hem?
Beatrice Eriksson, debattör som i fjol var med och hämtade hem 7 föräldralösa barn från al-Hol-lägret till Sverige.
Clive Stafford Smith, internationell jurist för mänskliga rättigheter och delaktig i repatrieringen av 24 vuxna och barn från nordöstra Syrien till Sverige och andra länder.
Magdalena Robertsson Lind, sakkunnig expert inom extremism och radikalisering och grundare av säkerhetsbyrån Metis Services.
Gå till toppen