Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Med en amerikansk Churchill eller Mandela kunde coronapandemin öppnat för en bättre världspolitik.”

Dåligt ledarskap är alltid en olycka, men än allvarligare i tider av kris, skriver Joseph S Nye, professor vid Harvarduniversitetet.

Nelson, Donald Trump och Mandela Winston Churchill. I ledarskapsteori skiljer man mellan transformativa och transaktionella ledare, skriver artikelförfattaren.Bild: Denis Farrell Evan Vucci AP
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Ledarskap är förmågan att hjälpa människor att formulera och uppnå sina mål, och en helt avgörande faktor i kristider. Det visade Storbritanniens premiärminister Winston Churchill 1940 och Nelson Mandela när Sydafrika övergick från apartheid till ett demokratiskt styre. I jämförelse med dem har ledarna för vår tids två största ekonomier misslyckats kapitalt.
Både Donald Trump i USA och Kinas Xi Jinping lät bli att informera och förbereda befolkningen i sina respektive länder på vad coronasmittan kunde komma att innebära, trots att de själva visste det. Istället förnekade de situationens allvar, vilket kom att kosta många människor livet.
När epidemin brutit ut letade de syndabockar istället för lösningar. Därmed kan världen ha missat chansen att möta krisen med samordning och samarbete.
I ledarskapsteori skiljer man mellan transformativa och transaktionella ledare. Transaktionellt ledarskap går ut på att bevara det rådande tillståndet i ett land eller ett företag och belöna dem som gör rätt i ledningens ögon. Det transformativa syftar till förändring av det rådande. Det bygger på tillit. Påhittighet och nya samarbeten efterfrågas och uppmuntras.
Transformativt ledarskap är i sig ingen garanti för framgång. USA:s tidigare president George W Bushs försök att omforma Mellanöstern genom att invadera Irak fick katastrofala följder. Hans far president George H W Bush hade en mer transaktionell stil men förstod att hantera den osäkra situation som världen befann sig i efter kommunismens fall i Europa. kalla kriget tog slut, Tyskland återförenades och inkorporerades i den västliga sfären och inte ett skott avlossades.
Vilken metod ledare än har kan de påverka gruppidentiteten, den kraft som gör ”jag” och ”du” till ”vi”. Lata ledare brukar försöka bevara status quo, det rådande läget, och utnyttjar motsättningar i befolkningen för att stärka sin egen ställning, precis som Trump har gjort.
Skickliga transformativa ledare kan få genomgripande betydelse för ett samhälles moraliska hållning. Mandela kunde ha sagt att han bara var de svartas ledare och satsat på att hämnas årtionden av orättvisor. Det gjorde han inte. Istället arbetade han outtröttligt för att skapa en bred sydafrikansk identitet bland sina anhängare.
Något liknande hände efter andra världskriget då Tyskland för tredje gången på 70 år hade invaderat Frankrike. Den franske diplomaten Jean Monnet hävdade att hämnd bara skulle lägga grunden för ytterligare en upprepning. För att förändra situationen lanserade han en plan för en kol- och stålunion i Europa, en skapelse som så småningom utvecklades till EU.
Ser vi bortom våra relationer till familj och nära vänner, blir det tydligt att den vanligaste mänskliga identiteten är nationalismen, det som statsvetaren Benedict Anderson kallat imagined communities. Trots att ingen person har helt samma erfarenheter som de miljoner andra med samma nationalitet, har just nationalismen varit den föreställda gemenskap som människor de senaste två århundradena varit beredda att dö för.
Globala hot som covid-19 och klimatförändringar tar inte hänsyn till nationalitet. Pandemin var en chans att utöva transformativt ledarskap. En sådan ledare hade tidigt förklarat att eftersom pandemin är global till sin natur kan den inte stoppas av enstaka länders agerande. Den möjligheten missade både Trump och Xi. Ingen av dem begrep att den sortens maktutövning kunde ha fått positiva följder. Istället för att tänka i termer av makt över andra, borde de ha tänkt på makt tillsammans med andra.
Stöd och hjälp till andra har ofta bidragit till att länder som USA nått sina egna mål. I en globaliserad värld är nätverk en nyckel till makt och i en alltmer komplex värld blir de stater som attraherar flest samarbetsparter också dem som får störst inflytande.
Eftersom USA:s framtida säkerhet och välstånd avgörs av förmågan att förstå skillnaden mellan ”makt tillsammans med” och ”makt över” har Trumpadministrationens agerande under pandemin varit nedslående. Problemet är inte parollen America First (alla länder sätter sina egna intressen främst) utan Trumps sätt att definiera USA:s intressen. Genom att uteslutande satsa på kortsiktiga vinster som inte får kosta något, försummar han långsiktiga intressen som förverkligas genomsamarbeten och ömsesidighet.
USA har under Trump brutit med traditionen av långsiktigt upplyst egenintresse. Landets tidigare utrikesminister Henry Kissinger uppmanade nyligen dagens ledare att välja en väg av samarbete för att skapa större internationell uthållighet. Istället för att sprida tävlingsinriktad propaganda borde Trump ha begärt ett extra G20-toppmöte eller att FN:s säkerhetsråd skapar möjligheter till bi- eller multinationella samarbeten.
Trump skulle också kunna påpeka att covid-19 drabbar fattiga länder särskilt hårt och att nya utbrott på södra halvklotet skadar alla. Den andra vågen av spanska sjukan 1918 dödade fler människor än den första och en transformativ ledare skulle upplysa det amerikanska folket om att det ligger i dess eget intresse att USA bidrar generöst till en covid-19-fond för utvecklingsländerna.
Om en amerikansk Churchill eller Mandela upplyst USA:s befolkning kunde coronapandemin öppnat för en bättre världspolitik. Tyvärr har vi nog missat den chansen, och istället underblåser viruset dagens populistiska nationalism och auktoritära missbruk av teknikens möjligheter. Dåligt ledarskap är alltid en olycka, men än allvarligare i tider av kris.
Joseph S Nye, professor vid Harvarduniversitetet. Hans senaste bok heter Do Morals Matter? Presidents and Foreign Policy from FDR to Trump.
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen