På senare tid har vi i Kontantupproret fått fler och fler signaler om att det sprids illvilliga rykten om sedlar och mynt.Många människor har hört av sig till oss och berättat om butiker där de vill handla inte tar emot kontanter på grund av risk för coronasmitta.

Handlare har blivit rädda att ta emot sedlar och stora aktörer som H&M, Kappahl, Hemtex och jem & fix, och Bambora avvecklar eller vill lösa ”problemet” med kontanterna, under förevändning att det minskar smittorisken.

Såväl Världshälsoorganisationen WHO som den svenska Folkhälsomyndigheten har uttalat att det inte föreligger någon smittorisk via sedlar. Inte heller mynten utgör en källa till smittspridning.

Europeiska centralbanken anser att det ur smittsynpunkt är värre att trycka på knapparna i en kortterminal än att ta emot kontanter, något som självklart inte ska uppfattas som att korten utgör en risk.

Trots de vetenskapligt underbyggda påpekandena fortsätter ryktena om sedlar att cirkulera. Som jag ser det kan orsaken bara vara en medveten kampanj.

De stora kortföretagen vill gärna få bort kontanterna.

Kan hanteringen av kontanter kopplas till corona på något sätt är det en bonus för kortföretagen. Får de monopol på betalningar är risken stor att avgifter både för korten och de betalningar som görs med dem höjs rejält.

Att utnyttja människors rädsla för corona är lågt och oschysst. Människor vill ta ansvar och undvika smittspridning. De ska kunna lita på att de får korrekt information och inte bli uppskrämda av affärskedjor.

Får de illasinnade ryktena om att sedlar sprider corona fäste är det början till slutet för kontanter. Den negativa utveckling som pågår accelererar.

Om kontanterna fortsätter att minska blir de så småningom för få för att samhället ska kunna hantera dem. De blir då i praktiken oanvändbara, trots att kontanter enligt lag får användas.

Är det något coronakrisen har visat så är det hur sårbart samhället är. Beredskapsskäl talar starkt för att Sverige måste ha kvar kontanter. Nästa gång en kris slår till kan det vara en cyberattack eller något annat som slår ut internet. Då står vi oss alla slätt utan kontanter.

Sverige har valt en extrem väg i kontantfrågan. Inget annat land i världen har en så låg andel kontantbetalningar. Det väcker både förvåning och oro. Inte minst gäller det de 1,2 miljoner svenskar som av olika skäl behöver använda kontanter. Dessa människor måste också få vara inkluderade i vad som räknas som samhället och kunna sköta sin vardag.

Riksdagen har insett problematiken och före jul kom en ny lag som säger att de stora bankerna ska tillhandahålla kontantservice i hela landet. Det är ett viktigt steg för att säkra kontanternas ställning i Sverige. Tyvärr är lagen inte tillräcklig eftersom människor också måste kunna använda kontanter i handeln.

Om handeln nu tar bort möjligheterna att betala med kontanter är situationen, trots den nya lagen, samma som tidigare. Då är enda alternativet hårdare lagstiftning mot kontanternas dödgrävare.

Ansvarig minister för betalmedel är finansmarknads- och biträdande finansminister Per Bolund (MP). Men han vill inte se problemet och har underlåtit att agera. Det är en passivitet som får negativa följder för mindre företag, föreningar och enskilda människor runt om i landet. De som gynnas av passiviteten är stora internationella aktörer samtidigt som Sveriges beredskap sätts i fara.

Mitt i en kris passar kontantmotståndarna på att flytta fram sina positioner. Dessutom använder de sig av fake news och ryktesspridning. Det är dags för Per Bolund att agera.

Björn Eriksson är talesperson för Kontantupproret, ett löst sammansatt nätverk av intresseorganisationer, politiker, intressenter och privatpersoner.