Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Titta hon snackar. Fast sent.

Vem styr Liberalernas politik? Den senaste veckans avslöjanden väcker frågor. Och krishanteringen imponerar inte.

Nyamko Sabuni gjorde premiär i Almedalen.Bild: Henrik Montgomery/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
När Nyamko Sabuni gjorde premiär i Almedalen som ny partiledare hade hon allas öra. Det var stunden då stora ord sägs, riktlinjer dras upp och ett nytt ledarskap får sitt fundament.
Hon slog världen med häpnad: hennes första sakpolitiska förslag blev en elektrifieringskommission. Så teknikoptimistiskt, så klimatsmart och så i sanning liberalt. Kunde man tänka. Fast i Svenska Dagbladet tecknas nu bilden av ett beställningsjobb från en pr-byrå där en tidigare partisekreterare jobbar, en byrå med kopplingar till lastbilstillverkaren Scania.
I granskningen frågas vidare om det var resursstarka finansiärer, dolda bakom lobbykonsulter, som hjälpte Nyamko Sabuni fram till partiledarposten.
Kanske, kanske inte, kanske en tolkningsfråga? Fast allt handlar om bilden. Om förtroendet och om hantverket – hur politik skapas och kommuniceras.
Den första intervjun Nyamko Sabuni gav efter detta borde ha hamnat i SvD, det hade varit stiligt att bemöta påståendena. Men hon valde Dagens industri (10/5). Möjligen för att markera det näringslivsvänliga i partiet.
”Bara skvaller”, löd rubriken när Nyamko Sabuni gick till hårt angrepp mot interna kritiker som skulle ha pratat bredvid munnen och avfärdade bilden av ett parti styrt av lobbyister och tidigare partitoppar. Det kan naturligtvis vara rätt i sak, men framstod mest som irriterat.
"Vi pratar med olika aktörer i samhället, privatpersoner, intresseorganisationer, forskare och näringsliv. Det är så vi får in kunskap, för att utveckla den politik vi tror på", säger Nyamko Sabuni i Di.
Hon har rätt i att kritikstormen delvis blottar en stor okunskap om hur politik skapas och i att klimatfrågan är den stora frågan, men det hela blev lite tondövt inför undrande partister och mesigt inför skadeglada politiska belackare.
Det är svårt att bemöta en känsla bara med fakta.
Lobbyister är en del av det politiska ekosystemet, de driver frågor på samma sätt som andra aktörer – och också för andra aktörer. För att påverka samhället. Ett problem blir det om det här sker i lönndom, om lobbyister uppfattas verka i det fördolda. Bara misstanken om att demokratiskt beslutsfattande påverkas av dolda lobbykunder är skadlig för demokratin, konstaterar pr-byrån Westander, som alltså själv jobbar med detta, i en debattartikel (SvD 12/5).
Det stämmer. Förtroende kräver insyn. Ändå är det lagstadgade lobbyregister som diskuterats länge nu problematiskt. Det höjer trösklar. Det inbjuder till tolkning: varenda kontakt med en beslutsfattare kan inte betraktas som lobbying, det vore orimligt. Men var går gränsen?
Westanders modell är en frivillig uppförandekod. Byråerna skulle välja att ansluta sig till den för att de månar om sina varumärken. Den skulle omfatta att alltid uppge uppdragsgivare när en kontakt tas; redovisa pågående uppdrag och lova att aldrig medverka i trollkampanjer.
Intressant. Fast regler fungerar bara om de följs och i de etiska riktlinjerna för Liberalernas kandidater, förtroendevalda och anställda står redan att liberaler ”ska agera så att ingen misstanke uppstår om att det politiska handlandet skulle påverkas av ovidkommande hänsyn”. Alltså det som nu hänt.
Det här blir inte mindre viktigt i en tid av ökad misstro; desinformation och konspirationsteorier.
Nu handlar det hela om hur det här uppfattas, om Nyamko Sabuni kan framställas som en marionett och hela partiet därmed framstår som lite mindre rekorderligt. Det här går inte att radera med ett halvsurt "det där är bara skvaller, så där är det inte alls". Det måste bekymra partimedlemmarna – som knappast blev lugnade av det mejl partiledaren skickade ut: "Jag beklagar att vårt intresse att lyssna på näringslivet beskrivs i negativa termer."
Det var ju inte att det beskrivs så som är problemet. Och det är inte lyssning som kritiseras, utan eventuell styrning. Hon borde också beklaga att liberalpartisterna känner sig beklämda. Då behövs information, visst, men också empati.
Det handlar om henne – men också om de andra; jaget – och laget.
I SVT:s Morgonstudion (10/5) sade Nyamko Sabuni att hon inte kommer att tillåta att lögner får "definiera vem jag är som person och vem jag är som partiledare". Problemet är att hon inbjuder till det, eftersom hon inte själv har definierat vem hon är som person och partiledare. Vakuum fylls, som känt, alltid.
Insikten om att det gäller att ta taktpinnen har kanske äntligen sjunkit in hos partiet nu. I veckan skrev Sabuni en debattartikel tillsammans med partiets ekonomiskpolitiske talesman Mats Persson (DN Debatt 14/5) med uppmaningen att Sverige – utöver raden av stödpaket som L varit med om att presentera – måste investera sig ur krisen. På lördag ska hon medverka i Ekots lördagsintervju. Under den gångna veckan har hon svarat på frågor i flera medier.
Fast frågan kvarstår: Vad vill Nyamko Sabuni?
Allt det här är förstås illa för Liberalerna. Både för att det framstår som oklart vilka som egentligen styr och för att intern ryktesspridning visar att Sabuni inte lycktas ena ett splittrat parti. Allvarligast är ändå att det drabbar förtroendet för politik i allmänhet – och banar väg för allsköns populister.
Därför är krishanteringen nu en angelägenhet för långt fler än Liberalerna.
Gå till toppen