Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Sorg, lust och längtan i coronans tid.

När kroppen skriker efter närhet.Bild: Kallestad, Gorm
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Jag längtar efter att kunna krama mina vänner. Kindkyssas. Skratta tätt ihop. Höra en annan hålla andan då filmen blir spännande eller det kvävda fnittret när operan är fånig. Folk. Närhet. Ändå har jag en stor familjeflock – och därmed tillgång till oxytocin, lyckodrogen som beröring triggar fram.
Närhet har blivit farligt. Hur dejtar folk då? Hur hanteras nya förälskelser? Tillfälligt sex?
Jag var ung på 80-talet då en smitta smög sig på. En biblisk farsot, menade de bokstavstroende. Bögpest, morrade mörkermän och ville isolera smittade på öar. Aids sade vi andra – och rös. Oron växte till moralpanik; minns Jonas Gardells tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Smittade behandlades som paria.
Homosexuella män och sprutnarkomaner stod i första linjen, men så länge det var oklart hur viruset smittade så kunde ingen känna sig säker.
Oron nådde också oss unga. Plötsligt var den där natten i Paris inte bara ett häftigt minne och ragget man helst bara ville glömma riskerade göra sig påmint. Men när smittvägarna klarnade var sex inte livsfarligt längre, kondomer var ju ingen bristvara. Sedan kom också de effektiva medicinerna. Stigmat bleknade bort.
Men nu. Det är svårt att inleda en nära relation på två meters avstånd. Det går inte att kyssas på distans. Hålla händer. Och sex?
Också det här är så sorgligt nu. När vi som mest kan behöva lite tröst.
Gå till toppen