Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Rakel Chukri: Bilden av Yahya Hassan stelnade långt innan han dog

Yahya Hassans komplexa liv har förvrängts i debatten. Han kan varken reduceras till islamkritiker eller yttrandefrihetskämpe, skriver Rakel Chukri om poeten som skulle ha fyllt 25 år den här veckan.

Köpenhamn 7 november, 2019. Yahya Hassan gjorde ett enda framträdande efter att hans sista bok släpptes. 29 april hittades han död i sin lägenhet. Den 19 maj skulle han ha fyllt 25 år.Bild: Ida Guldbaek Arentsen/Ritzau Scanpix via AP, File
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det dröjde inte länge innan det utbröt klasskamp över Yahya Hassans eftermäle.
I konsttidskriften Paletten påstod Johannes Björk att liberaler har upphöjt Hassan till ett helgon eftersom poetens skildringar av invandrare tillfredsställde majoritetens fördomar. ”Så sett har Hassan stundtals fungerat som ställföreträdare för vår egen rasism. Annars skulle han knappast ha släppts fram”, skriver Björk två veckor efter att den 24-årige poeten hittades död.
Även Athena Farrokhzad hade en fatalistisk ton i sin minnesartikel i DN (4/5). ”Första gången jag hörde talas om dig tänkte jag att du skulle dö”, skriver hon till Yahya Hassan och letar – i Édouard Louis anda – efter de strukturella dödsorsakerna: Klassamhället, medierna, statsrasismen, patriarkatet, Israels fördrivningspolitik…
Kritiken mot Farrokhzad kom snabbt från båda sidor Sundet: Varför utelämnade hon dödshoten från islamister? Varför nämnde hon inte sin hårda kritik av hans debut?
Min egen syn på politik och litteratur skiljer sig från hennes, men jag har ändå svårt att förstå varför nästan alla svenska tidningar har publicerat en replik mot just Farrokhzad. För sanningen är ju att många artiklar om Yahya Hassans död har varit selektiva. Framförallt har många nyhetstexter varit noga med att lyfta fram hans brottsregister och hans kritik av ”hyckleri och dubbelmoral inom den muslimska underklassen”, som det stod i TT:s artikel. Det har ansetts viktigare än att lägga ut texten om faderns systematiska misshandel som beskrivs i debutboken eller hur Yahya Hassan från 13 års ålder placerades på olika institutioner som misslyckades med att hjälpa honom.
Det har skrivits många fina analyser av Yahya Hassans dikter men artiklarna kring hur han ska minnas lämnar mig ingen ro. Jag får en otäck känsla av att bilden av Yahya Hassan stelnade långt innan han dog. Det gäller framförallt två aspekter: religionskritiken och synen på honom som en yttrandefrihetskämpe.
Det är inte konstigt att folk till en början uppfattade Yahya Hassan som en hätsk islamkritiker. I den första intervjun inför debuten öste han galla över skenheliga muslimer i danska förorter som läste Koranen selektivt, kollade på porr, lurade till sig bidrag och struntade i sina barn. Debutboken förstärkte bilden med rader som dessa: ”JAG ÄLSKAR ER INTE FÖRÄLDRAR JAG HATAR ER OLYCKA / JAG HATAR ERA SLÖJOR OCH ERA KORANER / OCH ERA ANALFABETISKA PROFETER”.
Hårt? Självklart. Yahya Hassan var uppenbart skeptisk till religion men sa i intervjuer att diktsamlingen inte skulle etiketteras som islamkritik eller ens som ett uppror mot hans föräldrar. Han var noga med att det var poesi, inte en debattbok, och att dikterna innehöll ”vrede, sorg, glädje, humor”. Men många tog fasta på bokens vrede. Och läste den ändå som ett debattinlägg om islam.
Det är något som verkar förena hans fans och kritiker. I danska Ekstrabladet undrar debattchefen Mads Kastrup varför Yahya Hassan fick en muslimsk begravning efter att han skrev strofer som: ”JAG JAG PISSAR PÅ ALLAH OCH PÅ HANS SÄNDEBUD”. Och i Kristianstadsbladet diktar Segal Mohamed om sin frustration: ”Du skrev med pennan som om du höll i ett maskingevär / Sköt ner allt som kom i din väg / Du sköt mig / Frustrerad över hur du beskrev muslimer”.
Glömt är att Yahya Hassan anklagade danska medier för att hetsa mot muslimer och jämförde det med källarimamernas propaganda. Det kan man se i dokumentären ”Yahya Hassan – Genfortælling” (2015), som Hassan var med och producerade. Där finns ett klipp från mötet med Muhammedtecknaren Kurt Westergaard som påstår att islam har blivit en fullständigt degenererad religion där man bara slår ihjäl varandra. Hassan kontrar med att kristendomen sällan definieras utifrån häxbränningarna, den spanska inkvisitionen eller pedofila präster.
I själva verket ansåg Yahya Hassan att synen på yttrandefriheten i Danmark präglades av hyckleri.
Yahya Hassan försökte fördjupa diskussionen om religion när han kandiderade till Folketinget för Nationalpartiet 2015. Han föreslog bland annat att islamisk filosofi och religionskritik skulle läras ut i grundskolan, dels för att mota radikala islamister, dels för att minska den kolonialism och orientalism som han ansåg präglade det danska utbildningssystemet.
I sitt politiska premiärtal nämnde han Rumi och traditionen av blasfemiska dikter. Han riktade sig direkt till danska muslimer: De verkade ha missat den delen av islamsk historia med tanke på reaktionerna på hans diktsamling.
Komplexiteten saknas dock i skildringarna av Yahya Hassan. En sorglig förklaring är att han inte togs på allvar. Kanske för att hans inlägg i politiska debatter lät som diktrecitationer. Och att han fortsatte begå brott.
De ständigt braskande rubrikerna, som han själv eldade på genom att lägga upp bilder där han poserade med vapen, förvandlade honom till ett fenomen snarare än en uppriktig debattör. Och förmodligen bestämde sig många betraktare tidigt för vilken del av Yahya Hassan de tyckte bäst om: Poeten eller debattören. Islamhataren eller religionskritikern. Antingen eller.
Eller som han själv skrev i sin sista diktbok, ”Yahya Hassan 2”: ”MIN SKUGGA ÖVERGAV MIG / OCH EN SKEPNAD SÄNKTE SIG ÖVER MIG / SENARE BLEV JAG EN KARIKATYR AV MIG SJÄLV”.
Efter hans död upprepas det som ett mantra att han kämpade för att få skriva och prata hur han ville utan att behöva anpassa sig till rasister, islamister, gentrifierare och socialt utsatta. Men även om hans frihetskamp var tydlig så är det förenklat att utmåla honom som en traditionell yttrandefrihetskämpe.
I själva verket ansåg Yahya Hassan att synen på yttrandefriheten i Danmark präglades av hyckleri. Han köpte inte att man kunde säga vad som helst till vem som helst, och tro att det inte skulle få konsekvenser. Om man kritiserade extremister kunde man inte förvänta sig att de skulle svara med en dikt. Han såg konsten som ”en väpnad kamp” och sa sig vara beredd på att ta ett personligt ansvar för sina texter.
Och han utkrävde samma ansvar av hemlandet när han hävdade att terrorattacken mot Köpenhamns synagoga och Krudttønden 2015 –  där Lars Vilks skulle föreläsa – var en konsekvens av Danmarks Natomedlemskap och krigsinsatser i Mellanöstern. Han gick till och med längre och sa att han förstod gärningsmannen Omar Abdel Hamid El-Hussein eftersom de båda hade vuxit upp i socialt belastade förorter som samhället inte brydde sig om.
Tonen förändrades radikalt när Yahya Hassan träffade Sergeot Uzan, far till en av de mördade i terrorattentatet. Utanför Köpenhamns synagoga sa Yahya Hassan: ”Det är inga vanliga muslimer som tycker att det här är okej. Vi ber om ursäkt.” Sergeot Uzan svarade: ”Du ska inte be om ursäkt. Du ska bara vara dig själv.” Och så kysste den sörjande fadern den unge poeten på kinden.
Det är ett vackert, rörande klipp. Men hur får man ihop det hela? Ursäkten till fadern och förståelsen för mördaren? Den hoppfulle politikern och den cyniske debattören med en förvrängd syn på yttrandefrihet?
De vilda rörelserna mellan disparata poler är tydliga i hans diktverk: ”JAG HADE EN DRÖM OM ATT GENOMFÖRA HJÄLTEDÅDEN /MEN BLEV FÖRPASSAD TILL SMUTSGÖRAT”.
Debatten om Yahya Hassans eftermäle har inte präglats av denna komplexitet. I stället klänger sig många fast vid förenklade utsagor om invandringskritikern respektive frihetskämpen. Människan Yahya Hassan behandlas fortfarande som ett alibi för alla utom för honom själv.
Gå till toppen