Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Det är nu vi måste kraftsamla istället för att krascha. Går det att hantera förändringar här och nu och samtidigt jobba på lång sikt?”

Under tider av utbredd osäkerhet och ovisshet vill människor ha någon att luta sig mot när det är motvind; någon som kan tala om hur man ska agera. Men tänk om den starke ledaren i själva verket är allas vår gemensamma ansträngning? Det skriver Sarah Scheller, generalsekreterare för Raoul Wallenberg Academy.

Vad förebilder gör och säger avgör inte sällan vad vi pratar om. Idag blir landets statsepidemiolog Anders Tegnell avbildad som tatuering och på kringprylar som tröjor och muggar, och befolkningen lyder hans råd: tvättar händerna och håller distans, skriver Sarah Scheller.Bild: Jonas Ekströmer/TT
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Den extrema situation vi alla nu befinner oss i tvingar oss att ställa om och navigera i förändring och oro.
Dagligen publiceras rapporter, artiklar och statistik som vittnar om de kringeffekter som covid-19 för med sig; ökad psykisk ohälsa, växande arbetslöshet, ekonomi som djupdyker och politiska beslut som inskränker demokratin.
En gymnasist på ett seminarium som jag deltog i beskrev känslan: “Det är som att datorn har kraschat och man kommer inte vidare.”
Men hur kan man kraftsamla istället för att krascha? Går det att hantera förändringar här och nu och samtidigt jobba på lång sikt?
Enligt Andreas Schleicher, ansvarig för OECD:s Pisa-tester, måste skolan handla mer om värden som empati för att människor ska kunna navigera i en allt mer komplex värld. För att kunna leva ett bra liv handlar det inte längre om att ”bara” vara bra på att räkna, skriva och läsa.
Det gäller minst lika mycket om att kunna agera i grupp och ta sig an utmaningar och möjligheter som dyker upp längs vägen. På samma sätt visar den isolering som många upplever nu att det som utgör ett gott liv är mer än att våra grundläggande behov för att överleva kan tillfredsställas; det handlar också om känslan av gemenskap, samarbete och framtidstro.
Det är nu vi alla prövas att hålla fast vid demokratins grundpelare och det grundläggande värdegrundsarbetet.
Covid-19-pandemin har fått stora politiska konsekvenser runt om i världen. Nyligen publicerade människorättsgruppen Human Rights Watch en omfattande rapport om de åtgärder som vidtagits när det gäller mänskliga rättigheter med hänvisning till pandemin.
Vissa forskare, till exempel sociologen Frank Füredi, talar om en rädslans kultur och hur politiker allt oftare anspelar på existentiella hot för att vinna politiskt stöd. Det präglar i högsta grad hur människor relaterar till sig själva, sin omvärld, sina grannar och medmänniskor.
Till exempel lyckades den ungerska regeringen redan i slutet av mars få igenom ett undantagstillstånd som ger regeringen möjlighet att genomföra lagändringar utan det ungerska parlamentets godkännande.
Likaså har den polska regeringen försökt få igenom en begränsning av polackers rätt till sexuell och reproduktiv hälsa genom att försöka förbjuda aborter och sexualundervisning. Det är något som sker samtidigt som människors rätt att samlas, demonstrera och förenas är hårt begränsad och reglerad.
När känslan av ett akut säkerhetshot är påtaglig vinner idealet om en stark ledare mark.
Trots att människors annars lagfästa rättigheter– alltifrån rätten att röra sig fritt till rätten till likvärdig undervisning – sällan varit så begränsade som nu, är det ändå inte ovanligt att högljudda röster kräver hårdare regleringar.
Under tider av utbredd osäkerhet och ovisshet vill människor ha någon att luta sig mot när det är motvind; någon som kan tala om hur man ska agera. Men tänk om den starke ledaren i själva verket är allas vår gemensamma ansträngning? Att verklig förändring skapas av oss alla tillsammans.
En förebild, en ledare, kan visa vägen men det är den stora massan som är avgörande. I en förebild kan jag spegla mitt engagemang och få inspiration att driva det jag brinner för.
Vad förebilder gör och säger avgör inte sällan vad vi pratar om. I fjol hände något fantastiskt: plötsligt stod miljontals unga i rampljuset och 17-åriga Greta Thunberg utsågs till årets person av den amerikanska tidskriften Time. Idag blir landets statsepidemiolog Anders Tegnell avbildad som tatuering och på kringprylar som tröjor och muggar, och befolkningen lyder hans råd: tvättar händerna och håller distans.
Det är lätt att tro att hjältarna försvinner när mediernas spotlight flyttas någon annanstans, kanske till och med ifrågasätta hjältarnas existensberättigande. Förebilder kan fungera som tomtebloss som ger hopp och energi så att andra orkar kämpa vidare.
Men det är just alla vi andra som är värmeljusen – som ser till att klimatkampen och andra viktiga strider inte förloras så snart mediernas intresse vänds åt något annat håll. Att den ständiga kampen för rättvisa och demokrati inte sätts på paus när den politiska debatten tar sikte på ett akut säkerhetshot och vikten att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter plötsligt betraktas som sekundär.
Genom gemensamma ansträngningar, tydliga förebilder, långsiktigt fokus och att skolan lägger stor vikt vid värdegrundsarbete bygger vi alla kraft att orka agera även i motvind. Nu i coronatider handlar det dels om att inte fastna i passivitet utan att fortsätta vardagen på bästa sätt, dels om att orka arbeta långsiktigt mot de orättvisor som präglar världen.
Det är nu vi måste kraftsamla istället för att krascha.
Sarah Scheller, generalsekreterare för stiftelsen Raoul Wallenberg Academy vars syfte är att, med Raoul Wallenbergs gärning som inspirationskälla, inspirera unga att agera för alla människors lika värde.
Läs också Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen