Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnesord om Philip Moding

Som tidigare meddelats har en kär vän, Philip Moding bosatt i Malmö, avlidit i en ålder av 85 år, endast några månader efter hans älskade Ingegärd gått bort. Närmast anhöriga är sönerna Johan och Erik med familjer.

Ingegärd och Philip hade en stor vänkrets inom och utanför Sverige. Philip och jag hade träffats under de tidiga tonåren när vi båda gick igenom realskolan i Växjö. Efter studentexamen år 1954 skaffade vi oss vid Lunds universitet likartade samhällsvetenskapligt inriktade utbildningar.
Vid Ingegärds och Philips bröllop 1959 fick jag förtroendet att fungera som ”best man”. När Berith och jag förlovade oss 1961 var det för Ingegärd och Philip som vi först visade upp våra nyinköpta ringar. Och Philips och Ingegärds äldsta son Johan myntade i tvåårsåldern uttrycket ”Ollebe” som sammanfattande benämning på Berith och mig.
Philip kom snabbt att använda sin utbildning för arbetsuppgifter inom ramen för kommunal och regional planering i Sydvästra Skåne. Trots Beriths och min flyttning i mitten av 1960-talet till Stockholmsregionen behölls kontakter med familjen Moding i Malmö och med besök till sommarvistet i Skärsjömåla där vi lyssnade till storlommens rop.
I mitten av 1980-talet fick jag som anställd i Regeringskansliet anledning att sätta mig in i frågor kring slutligt omhändertagande av det högaktiva avfallet från de svenska kärnkraftverken. Den problematiken hade Philip redan 10 år tidigare trängt in i som huvudsekreterare i den första parlamentariskt sammansatta statliga utredningen i ämnet.
Han hade också sedan början av 1980-talet fungerat som drivande kraft i ett samarbetsorgan som ledande förtroendevalda politiker i de fyra så kallade kärnkraftskommunerna hade bildat. Våra kontakter blev åter mer intensiva, både på professionell bas och på familjebas.
Philip behöll hela livet starka band till uppväxten i Värends Eke. Och han kunde konsten att berätta. Inför Växjöstudenternas förbunds möte 2004 tog han upp den kulturkrock som det innebar när en 13-årig grabb från ”landet” bytte tillvaron i en småländskt ”redig” jord- och skogsbrukarfamilj ett fåtal mil från Växjö till tillvaron som studerande vid ett ”högre allmänt läroverk” i STADEN. Som åhörare skrattade vi gott åt poängerna, men vi lärde oss samtidigt att tillvaron som inackorderad i stan inte alltid hade varit lätt.
Med stort vemod konstaterar Berith och jag att vi mist två av våra närmaste vänner. Vi minns dem med glädje.
Olof Söderberg
Gå till toppen