Till “Söndagsintervjun” i P1 brukar kändisar komma för att gråta, men när Isabella Löwengrip är med snyftar hon inte en enda gång. Hon skrattar.

– Upp som en sol och ner som en pannkaka, säger hon om kraschen i höstas då hon förlorade nästan alla sina pengar.

I nästa andetag berättar hon att hon fått elchocker. Hon hade tagit för mycket tabletter, var självmordsbenägen, lades in på psyket – hon har ingen att ringa när hon faller, säger hon. Hon beskriver det som att hennes drivkraft är att fly, rampljuset är hennes trygghet och när det släcks blir det nattsvart.

Det låter nästan inrepeterat. Det gör det bara råare.

Programledaren Martin Wicklin dröjer på orden: Är det känslan av att inte tro att man kan bli älskad på riktigt?

– Ja, så är det ju, säger hon.

Du ler, konstaterar han.

Hon skrattar till igen.

– Jamen jag ler ju för att jag tycker det är jobbigt. Jag ler alltid när saker och ting är jobbiga.

Jag lyssnar på intervjun tre gånger, jag pratar om den med mina vänner i flera dagar. Det skrivs om den i tidningarna, som det skrivits sedan förra året när Isabella Löwengrip åkte till USA för att bli “världens mäktigaste kvinna” och strax därefter fick säga upp sina anställda, flytta hem och sälja huset. Efter att också ha sålt sitt skönhetsbolag är hon numera inte särskilt fattig.

Varför berör Isabella Löwengrips depression oss så starkt?

Kanske för att hennes smärta liknar vår egen.

Å ena sidan skulle man kunna se det som den typiska tonårsstjärnekrisen. Hon skapade sitt alter ego ”Blondinbella” vid femton års ålder. Nästan ingen som blir känd så tidigt klarar sig helskinnad till trettio. Det är så hon själv verkar vilja beskriva sig: Som en börsens och bloggosfärens rockstjärna, som trots allt överlevde 27-klubben.

Å andra sidan: Förr var kändisskapets destruktivitet mystisk och upphöjd. Men i Isabella Löwengrips ångest finns stråk som är lätta att känna igen sig i. När hon går bortom barndomens trauman beskriver hon känslor som är typiska, nästan definierande, för vår generation. Att paketera sig själv, att hela tiden vara utsatt för värdering av en diffus omvärld. Vi vet numera nästan säkert att ökningen av psykiska besvär bland unga har en koppling till sociala medier.

Uppmärksamhetsekonomin: en marknad där guld kan bli till sand på ett par sekunder beroende på vart strålkastarljuset riktas. Hur känns det att vara där? Isabella Löwengrip pratar om att vara tjugo år och ”vara i allas ögonfång till att det blir helt svart och att ingen bryr sig om en helt plötsligt”. Och att man ”måste göra så att folk alltid kan beskriva en, och kan man inte det, då har man misslyckats”.

Samtidigt kan hon inte ens själv skilja det entydiga varumärket från den verkliga personen. Och när det går dåligt för Isabella Löwengrips företag bildsätter tidningarna med hennes bekymrade minspel. Inte konstigt, det är ju hon som är själva produkten.

Hon säger att hon blivit så ”duktig” på att vara sin fiktiva roll att hon inte riktigt vet hur hon ska lära sig att ”leva ett riktigt liv med just känslor och människor”.

Detta kan beskrivas som objektifiering. Att göra sig själv till ett ting utan inneboende värde, en vara som värderas av andra i likes och läsning som i sin tur generar pengar.

Och här kommer en grej med Isabella Löwengrip som är svår att få fatt i: Vi är vana att se kvinnliga stjärnor gå under i rampljuset, men vi brukar då tänka att smärtan kommer ur exploatering. Alltså att kvinnors skönhet, sexighet, karisma och känsloliv utnyttjas av en mansdominerad nöjesindustri som tjänar pengar på dem. Tänk Hollywood och Marilyn Monroe. Men Isabella Löwengrip tillhör Kardashian-generationen influencers. Det är hon som tjänar pengarna. Hon har kontrollen. Ändå mår hon skit.

Det är en tydlig och flerårig trend bland influencers att tala om sammanbrott, utbrändhet, depressioner och panikångest. I ett annat P1-program, “Kropp och själ”, berättar etnologen Magdalena Petersson McIntyre att öppenhet kring psykisk ohälsa har blivit ett sätt att stärka följarnas engagemang. Också det är ett tåg som tycks svårt att hoppa av: Flera av de influencers som hon intervjuat upplever att de öppnat sig mer än de egentligen tänkt från början. För det får dem att framstå som mer äkta. De får mer gensvar. De tjänar mer pengar.

Och Isabella Löwengrip? Hon är snart ute på marknaden igen med en självbiografisk bok.