Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: En Bro gör ingen sommar.

När Danmark öppnar gränsen lite mer behandlas Sverige som övriga Norden. Trots allt. Men hur blir det med turismen i sommar? För Skåne?

Nyhavn lockar ju.Bild: Hussein El-Alawi
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Först var Öresundsbron en ren succé. Trafiksiffrorna steg, alla ville åka. Alla ville ta för sig av allt den nya stora regionen erbjöd. Snart började debatten handla om att trafiken slår i kapacitetstaket.
Det är fortfarande sant, det behövs både en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör och en metro i Malmö för att den fulla potentialen i Öresundsregionen ska kunna tas till vara. Det här är Nordens största region med över fyra miljoner invånare, med ett näringsliv och en arbetsmarknad som kan spela stor roll för både Danmark och Sverige – och hela EU. Inte minst för återhämtningen efter coronakrisen.
Men uppriktigt sagt är det inte trängseln som varit det stora problemet de senaste åren. Utan stoppen.
Där fastnar tankarna när Bron i sommar fyller tjugo år.
Det gick ju inte helt lysande innan Danmark stängde gränsen i mars heller. Det är som forskaren Jesper Falkheimer, professor i strategisk kommunikation vid Lunds universitet, konstaterar i den nya antologin Checkpoint 2020: Människor, gränser och visioner i Öresundsbrons tid, att efter broöppningen har opinionen gått från förväntansfull till oengagerad:
"Det är nästan svårt att föreställa sig idag. Men för tjugo år sedan präglades vårt samhälle av optimism och stark tilltro till gränsöverskridande praktik. Visst fanns det motröster, särskilt under tidigt 1990-tal, men det var få politiska aktörer som betonade vikten av att bygga murar, sätta upp gränsbevakning och hävda nationell suveränitet."
I den postindustriella optimistiska tid som Bron öppnades var framtiden ljus och världen öppen. Europa skulle enas som ett område med starka regioner, snarare än nationer som ängsligt värnade sitt.
Nu har gränser och murar åter blivit inne.
För Bron har det betytt gränskontroller i november 2015 i samband med flyktingkrisen, id-kontroller på Kastrup 2016, danska kontroller mot svensk kriminalitet 2019 och i mars 2020 den danska coronanedstängningen. Med stängda gränser mot grannarna.
När gränserna nu så småningom öppnas – på måndag utökas de särskilda skäl som ger rätt att passera gränsen – så behandlas svenskar som andra nordbor och tyskar: affärsresenärer, kärestor och sommarhusägare får komma in. Men det satt hårt åt och frågan nu är hur det går när Danmarks regering om en vecka ger besked om sommarturismen.
Får svenskar komma in? Får skåningar åka över igen? Får vi hänga i Gilleleje och strosa på Ströget?
Smittspridningen ger inte grund för annat. Men väl debatten.
"Hvis ikke det er sundhedsfagligt forsvarligt at åbne grænsen til Sverige, kan svenskerne blive der", menade Venstreledaren Jakob Ellemann-Jensen nyligen i DR.
Medan den mer erfarne Uffe Ellemann-Jensen – före detta utrikesminister och far till dagens Venstreledare – har svårt att förstå stängningen. Eftersom smittspridningen är så mycket lägre i Skåne än på Själland (Berlingske 12/5):
"Vi tabte Skåne på grund af enevoldsherskernes dumdristige krigseventyr. Nu risikerer vi med grænselukningen at miste Skåne igen på grund af dumstædige politiske ønsker om at bygge grænser."
Precis. Men fördomar förblindar. "Danskjävlar", vrålade Ernst-Hugo Järegård i tv-serien Riket, medan danskarnas favoritfördomar har varit att i Malmö börjar Asien. Att Danmark utfärdat strikta förbud medan svenska beslutsfattare litar på folkvett nu i coronans tid verkar bara ytterligare provocera.
Alla år med Bron har inte ändrat bilden av grannen. Kanske för att inte ens journalistiken gått bakom bilden. Som Jesper Falkheimer konstaterar i Checkpoint 2020 så har det varit svårt att konstruera journalistik som inte bygger på nationella jämförelser.
Så underbyggs fördomar. Så bekräftas nationella stereotyper. Och det är illa. För det räcker inte med en bro. Det måste också finnas lust att på riktigt lära känna dem på andra sidan. Nyfikenhet bortom fördomarna.
Och det måste finnas engagemang för Öresundsintegrationen i vardera huvudstaden. Det saknas idag.
Sedan långt bak i historien har det funnits nordisk konkurrens, men också samarbete, från Kalmarunionen 1397 och framåt. Mina två hemländer Sverige och Finland var samma land fram till 1809. Från mitten av 50-talet har Norden varit förenad på ett sätt som EU fortfarande kämpar för att bli, med passfrihet, gemensam arbetsmarknad och samma sociala skyddsnät för grannlänningar som vistas i landet som för de egna.
Som att leva i samma land.
Mitt i detta finns nu coronamurar – både reella och rent mentala. Inte bara kan vi nu inte ta en öl i Nyhavn eller besöka Louisiana, trots att danska museer och konsthallar får öppna igen. Vad värre är så krymper logiken för näringslivet att satsa på vardera sidan Sundet. Integrationen har gått i stå.
Misstänksamhet mot grannen. Kritik mot andras smittskyddsstrategi – trots att ingen fortfarande kan säga vad som är rätt och fel. För en nordist är det här ren sorg.
Norden har stängt. Och när länderna nu börjar öppna så riskerar Sverige bli en enklav i mitten. För att Stockholmstrakten är så drabbad – och för att det åter är nationsgränser som gäller. Inte regioner.
Gå till toppen