Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Shora Esmailian: Skilsmässan kan vara befriande för de vuxna – men vad händer med barnen?

Saknad efter den andra föräldern, tröttheten i att ha två hem, och längtan efter ett bonussyskon som har ”pappavecka”. Shora Esmailian läser två nya bilderböcker som skildrar barnets omställning till en varannan vecka-tillvaro.

Bild: Lindskog förlag Rabén & Sjögren
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det finns något inneboende djupt smärtsamt med en separation. Kärlek som tar slut. En relation som går sönder. Liv som slits isär. Vare sig det sker i USA, Sverige eller Iran. Och när barn är inblandade får beslutet om att gå skilda vägar en helt ny dimension.
Få har kunnat visa den smärta och skuld det innebär att splittra en familj så precist som den iranske regissören Asghar Farhadi i tiotalets kanske bästa film ”Nader och Simin – en separation”. Men om ”Nader och Simin” utspelar sig i Iran, där det nästintill är omöjligt för en kvinna att ta ut skilsmässa, handlar Noah Baumbachs hyllade skilsmässofilm ”Marriage story” om hur det juridiska systemet i USA tvärtom är riggat för att dränera varma känslor för en före detta partner och tömma plånböcker på människor som tagit beslutet om att gå isär.
För människor som levt i relationer som någon gång hamnat i en djup kris är igenkänningsfaktorn stor i båda filmerna, trots avstånden mellan de länder filmerna utspelar sig i. Det ena systemet bromsar skilsmässan, det andra accelererar den; i båda fallen är det barnen som kommer ut som förlorare. Det tycks vara det mest allmänmänskliga med en separation.
Glada föräldrar är bättre än olyckliga föräldrar, brukar det heta, och naturligtvis: separationer kan vara både ofrånkomliga och befriande. Men få är de barn som inte sörjer när deras enhet krackelerar. Precis som Nina i bilderboken ”Halv hela tiden” (Lindskog) när hon får de vuxnas besked: halva tiden ska hon och lillasyster bo hos mamma och halva tiden hos pappa. Scenen är stark. Mot en kallgrön bakgrund håller mamma om Nina som gråter och pappa om lillasyster som är orolig. Det stormar, träd har välts, stolar och böcker åker omkring och illustratören Jutta Falkengrens streck är kantiga och hårda. Ett rött hjärta har gått mitt itu och Nina kan inte förstå de vuxnas beslut, trots att hon tjuvlyssnar på deras bråk på nätterna. Författaren Linda Fridh berättar sympatiskt ur barnets perspektiv om saknaden efter den andra föräldern och om den trötthet som kommer med att ha två hem. Trots att Nina gör allt för att söndagarna – dagen innan ”bytesdagen” – ska gå så långsamt som möjligt kan hon inte ignorera att väskor ständigt packas i bakgrunden. Valnötsträdet blir hennes vän och tröst, där hon samlar energi.
Året är långt. Vinter blir till vår som blir till sommar och höst. Det finns en ständig längtan att ha mamma och pappa i samma rum men när vintern återigen kommer börjar Nina vänja sig vid den nya livssituationen. Valnöten som Nina planterar spirar till slut i krukan, men ändå har ”Halv hela tiden” inget lyckligt slut. Sista uppslaget är kallt och även om Nina ser gladare ut är hennes leende inte det glada barnets. Här är det långt till ”Happy, Happy" (Atlas) – den skilsmässohyllande antologin som kom 2011.
Men längtan är inget statiskt. Och inte heller ensamstående föräldrar. Efter vintern kommer våren; efter krossade relationer infinner sig nya. Trygghet finns inte bara i den ursprungliga kärnfamiljen, utan också i nya konstellationer, som till exempel hos ett bonussyskon.
Ur ”Halv hela tiden”. Illustration: Jutta Falkengren.Bild: Lindskog förlag
Medan Nina drömmer om ett hus i stället för två i ”Halv hela tiden” längtar Russin i Matilda Rutas senaste bilderbok ”Syskonvecka” (Rabén & Sjögren) plågsamt mycket efter sitt syskon. Men syster Kaninis har en annan mamma och ser varken Russins simtag eller nya sovplats när hon är hos mamman. Ja, allt vill Russin dela med sitt syskon och saknaden blir så stor att hon inte orkar vänta tills storasyster har sin ”pappavecka” – hon måste få träffa Kaninis nu.
Matilda Ruta som tidigare gett ut böcker på temat syskon är också hon mån om att berätta från ett barns perspektiv. Kärleken är stor till bonussyskonet, som i boken inte får annat epitet än ”storasyster”, men där finns ett sting av avundsjuka när Kaninis är hos sin mamma: ”Dom har roligt där. Dom kollar film och gräver gropar”, konstaterar Russin. Hon är så trött på att vänta på sin syster att hon rymmer hemifrån. I den underbart ritade skärgårdsmiljön tar Russin båten till en annan ö och hamnar till slut i den rosengård där man nästan kan känna sommarens alla blomdofter. Men Kaninis är inte hemma och det finns inget att göra annat än att vända hem och vänta på den efterlängtade återföreningen i övermorgon.
Barnböcker om skilsmässa har ett uppenbart bruksvärde: att ge barn som står inför stupet mod att ta sig över till andra sidan och vetskap om att de inte är ensamma om ödet. Men kanske kan de också fungera som komplement åt föräldrar. Liksom smärtan i slutscenerna i ”Marriage story” är svår att värja sig emot och påminner par med barn om vad som står på spel, så kan läsning av barnlitteratur i ämnet erinra föräldrar om att de inte längre bara är individer. Tre är alltid mer än två.
Gå till toppen