”Då, när jag var poet” är Niklas Rådströms första diktsamling på sexton år. Inledningsvis skriver han att han tröttnade på reflexen ”att söka låta allt liv bli litteratur”. Livet fick vara som det var, utan att lämna avtryck i språket. Det var både en vinst och en förlust – och kanske var det nödvändigt att överge poesin för att på sikt kunna behålla den.