Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Barnens rätt kan bli så fel.

SVT-dokumentären
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
En journalist fick två tips:
En pappa letar efter sin pojke. Kör och kör genom natten, hänger på spelsajter på nätet för att hitta honom. För hans son, en åttaårig pojke, ett barn han fått ensam vårdnad om, är borta.
En mamma kidnappar sitt barn för att rädda honom från pappan – som påstås behandla honom illa. "Pedofil och psykopat", förklarar psykoterapeuten. Tveklöst.
Fast det visar sig så att han aldrig träffat pappan.
Och det är bara en i raden av anmärkningsvärda detaljer i det här fallet, som skildras i den tredelade dokumentären Att rädda ett barn; de två tipsen gällde samma barn. Sista delen visas i SVT i kväll, onsdag.
Något av det första jag lärde mig som reporter var att vårdnadstvister är hopplöst svåra jobb. I en kökkenmödding av lögner, beskyllningar, sekretess, hat och kärlek finns det kanske många sanningar. Men det är i regel hopplöst att hitta sanningen.
Den har Bo-Göran Bodin verkligen jobbat för att mejsla fram.
Ändå är det svårt att med visshet slå fast hur pojken har haft det hos pappan eller om mamman faktiskt haft anledning att misstänka att barnet for illa.
Mycket pekar på att mamman inte bara tänkt på barnets bästa med alla läkarbesök, undersökningar och dokumentationer. I alla fall så som Bo-Göran Bodin berättar det. Och ja, pojken verkar ha det bra hos sin pappa nu.
Men det mest hisnande i den här berättelsen är ändå de som finns runtomkring.
Psykoterapeuten som så tvärsäkert slår fast att pappan är pedofil och psykopat, trots att han alltså aldrig träffat pappan. Gåtfullt, tills det uppdagas att denne äldre man är förälskad i mamman. Han har hjälpt henne med pengar och drömmer om en tillvaro ihop.
Generalsekreteraren som är så säker på att hon står på det godas och rättas sida att hon inte ens har tid att ordentligt sätta sig in i de ärenden hon driver – och dessutom tycks sakna känslighet för jäv.
Och så organisationen med engagerade och arga som inte tycks bry sig så mycket om att det är i detaljerna som djävulen brukar bo, utan tycker sig se djävlar omkring sig: nätverk som skyddar pedofiler och som djupt infiltrerat rättsväsendet. Att någon i gruppen rentav tror på tankestyrning – som alltså skulle göra oss blinda för detta – blir ändå udda, till och med i denna samling.
Vem i hela världen ska man lita på?
Bo-Göran Bodin har lagt ner mycket arbete på detta och målar lika dramatiskt som effektivt upp sin bild. Det finns ingen anledning att ifrågasätta den – och de som står för den motsatta uppfattningen här har problem. De kräver att bli trodda, trots att deras främsta argument verkar vara att de har rätt för att det de berättar om är så hemskt. Och för att det de jobbar för är barnens rätt. I en rättsstat räcker inte det.
Gå till toppen