Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”För varje musiker som mördas försvinner en bit av mänsklighetens gemensamma historia och själ.”

Augusto Pinochet i Chile. Vladimir Putin i Ryssland. Recep Tayyip Erdogan i Turkiet. De tre har gemensamt att de är eller har varit livrädda för musiker med en egen uppfattning och integritet. Det skriver författaren Kurdo Baksi.

Chiles Augusto Pinochet.Bild: Anonymous
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Man behöver inte vara statsvetare för att förstå att despoterna Augusto Pinochet, Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan har mycket gemensamt. Men det som inte kommer fram är att denna trio var eller är livrädda för musiker som har egen uppfattning och integritet.
Det bestialiska mordet på den världskände chilenske sångaren Victor Jara på inomhusarenan på Estadio Chile (Estadio Victor Jara) med 41 skott visade Pinochetregimens våldsamma anatomi.
Mordet på Jara 1973 är ett djupt sår i det chilenska samhället än idag. Hur kunde man tortera och mörda en man som sjöng om kärlek, fred och social rättvisa?
Under de stora protestmarscherna i höstas sjöng och spelade tusentals människor Jaras sång El derecho de vivir en paz, (Rätten att leva i fred).
Låt oss vända oss österut på 2000-talet. För nästan åtta år sedan dömdes Nadezjda Tolokonnikova, Maria Aljochina, och Jekaterina Samutsevitj i Pussy Riot till två års fängelse för ”huliganism” efter en protestsång riktad mot president Vladimir Putin i Frälsarkatedralen. Den lättkränkte Putin kunde inte smälta sången Guds moder, ta bort Putin; varför han skickade tre unga kvinnliga konstnärer till fängelset så att ingen annan skulle komma på en liknande tanke i hans Ryssland.
En annan despot som inte tolererar oberoende musiker är Erdogan. De rapporter som kommer från Turkiet nu är både allvarliga och talande.
Musikgruppen Grup Yorum, bildad 1985 och legendarisk i oppositionella kretsar, har länge varit en politisk kulturinstitution i Turkiet. Bandet, som blandar folkmusik med protestsånger, har älskats av framför allt vänstern men alltid hatats av makten, med gripanden och fängslanden som följd ända sedan starten.
Gruppen har både sjungit om och praktiserat mångfald och solidaritet. Att sjunga på minoritetsspråk som kurdiska, laziska och arabiska har varit lika självklart som att uttrycka sin samhällskritik på turkiska.
På grund av påstådda terrorkopplingar, en av Erdoganregeringens vanligaste godtyckligheter för att tysta oppositionella, fängslades flera bandmedlemmar. Vid polistillslagen förstördes instrument. Flera medlemmar av Grup Yorum fängslades. Sedan 2016 råder ett konsertförbud som fått ödesdigra konsekvenser.
För att väcka opinion i och utanför Turkiet valde flera av musikerna att hungerstrejka. Kraven var enkla: Grup Yorum måste få tillåtas hålla konserter och samtliga bandmedlemmar måste friges.
Erdogan vägrade ge med sig. Till min stora sorg miste vokalisten Helin Bölek sitt liv i april efter ha strejkat i 288 dagar. Basisten Ibrahim Gökcek gick bort den 7 maj efter en 323 dagar lång hungerstrejk i internationell medieskugga. Flera bandmedlemmar, däribland Gökceks änka, är kvar i fängelset. Samtidigt hungerstrejkar två av bandets advokater, Aytac Ünsal och Ebru Timtik, för att kräva frihet åt en grupp fångar och för att Grup Yorums krav ska tillmötesgås.
För varje musiker som mördas försvinner en bit av mänsklighetens gemensamma historia och själ. I Turkiet dog två musiker som mer än de flesta andra har kämpat för fred och social rättvisa.
Att låta dem falla i glömska är att bidra till att tysta Grup Yorums röster. Precis så som den turkiska staten har velat sedan bandet började spela sin musik för att kräva rättvisa.
Kurdo Baksi
Kurdo Baksi är författare.
Gå till toppen