Känslorna svämmade nästan över när han fick hålla henne första gången. De små händerna som greppade hans fingrar. Blicken som verkade se rakt igenom honom. Som om hon redan visste vad som skulle hända.

Två veckor senare står Ali och hans familj i Lund och ser himlen explodera i färger. Runt dem skålas det för året som gått och det som just börjat. Det är strax efter tolvslaget när uniformerad polis kommer fram till Ali och vill se id-handlingar. Han har inga. Istället sträcker han fram det utgångna LMA-kortet som han fick när han sökte asyl.

– Min fru började gråta och bad dem släppa mig. Barnen blev rädda eftersom poliserna var så aggressiva.

– Jag kramade dem och förstod att det kunde vara sista gången.

Hans fru och hennes barn från ett tidigare äktenskap har permanent uppehållstillstånd. Precis som deras gemensamma dotter.

Det är bara Ali som ska utvisas.

Från baksätet av en polisbil ser han sin familj försvinna i nyårsnatten. Efter några timmar i arresten går färden vidare norrut genom Skåne tills en säkerhetsgrind med taggtråd sakta glider upp framför bilen. De fortsätter förbi höga stängsel och ännu högre stolpar med övervakningskameror och strålkastare och vidare in i en bilsluss intill en huvudbyggnad. Det är där Migrationsverkets uniformerade personal tar över för att informera och kroppsvisitera.

– När en dörr stängs pratar de i högtalare innan nästa öppnas. Det är alltid två eller tre vakter runt en när man förflyttas. Om de misstänker att någon smugglat in något man inte får ha får man gå in i ett avskilt rum och klä av sig naken. Man känner sig som en kriminell, säger Ali över telefon.

På gräsmattorna i Folkets park sitter soldyrkande Malmöbor med eller utan filtar, öl och social distans.

Matin passerar förbi som vilken tonåring som helst i sin röda märkeströja, dunväst och keps. På ena armen en stor klocka med läderrem. På andra tatueringen ”Life is a game, I play to win”.

För honom är klädseln inte bara en fråga om stil, utan om också om säkerhet.

– Man måste ha fina kläder så att polisen inte ser att man är papperslös.

Vi går undan och sätter oss vid den torrlagda fontänen, mellan lekplatsen och skejtramperna.

Matin är självsäker och frispråkig, bitter på Sverige och besviken på sig själv. För ett år sedan såg allt annorlunda ut. Då gick han i skolan, hade vänner och planer. Sedan kom det definitiva utvisningsbeslutet och en efter en tröttnade kompisarna. På att ha honom inneboende, på lånen de gav men aldrig fick tillbaka.

– Bara om man har fyra siffror till i personnumret kan man söka jobb, köpa nåt, skicka pengar med swish. Utan dem är Sverige ett helvete, och det brinner jättevarmt. Men har du dem. Då är Sverige ett paradis, säger Matin.

Han känner många som fick en ny chans med den nya gymnasielagen för att de hade turen att lämna in sin ansökan om asyl före de 24 november 2015. Själv kom han till Sverige den 20 november men diskvalificerade sig från gymnasielagen när han dömdes för ringa narkotikabrott efter att ha rökt en joint 2017.

Sverige borde välja ut de som har bäst chanser att klara sig, tycker han.

– Jag känner många som har tillfälligt uppehållstillstånd på grund av NGL. Fråga dem om jord, hur man ger en get mat eller hur man gör en kobebis – de kan allt. Det är inte deras fel att de inte kommer att klara det här. De har aldrig gått i skolan. Hur ska de få fast jobb inom sex månader?

Sedan några veckor bor Matin inneboende hos en svensk familj. Snart måste han hitta en ny plats. Men det är fint att ha någon som väntar på en för då springer man inte ute på kvällarna och hamnar i problem.

– Det är jättesvårt att hela tiden gömma sig. Om någon slår mig, skär mig, stjäl från mig kan jag inte anmäla. Gör jag det blir nästa station Afghanistan.

Han drar upp tröjan och blottar ett långt grovt ärr. En berusad man i Iran körde kniven i honom helt utan anledning, säger han. När han anmälde hade mannen köpt sig ett alibi, och Matin anklagades för att ha framfört falska anklagelser.

Någon större tillit till rättsväsendet har han inte. Inte heller för det svenska.

– De kommer bara släppa ner mig där utan några pengar. Jag har aldrig ens varit där. Tänk dig att komma från ett land med demokrati, regler och frihet att gifta sig med man eller kvinna till ett sånt land där rika bestämmer allt.

Det som skrämmer honom mest med att utvisas är det afghanska fenomenet bacha bazi. Att unga fattiga killar kidnappas och säljs till rika affärsman och krigsherrar som tvingar dem dansa och sjunga, klädda som kvinnor. Den som bjuder högst får ta med "underhållningen" hem för en natt, och Matin har hört att finlemmade killar som han själv är särskilt eftertraktade.

Nyligen omhändertogs Matin av polisen men de var tvungna att släppa honom, berättar han.

– De ringde och ringde till förvaret men ingen svarade. Till slut fick de tag på någon i Stockholm som sa att det inte går att utvisa nu på grund av corona.

– Jag var så glad att jag sprang hela vägen till Värnhem.

Matin sattes under uppsikt efter att han lovat att anmäla sin närvaro på stationen varje vecka. Ett löfte han redan brutit.

– Jag måste tacka coronaviruset. Det har dödat många människor. Men det har räddat mig.

Han drar upp tröjärmen och visar tatueringen han lät göra när framtiden såg ljusare ut.

– Jag borde lägga till ”game over”, skojar han.

Sedan blir han allvarlig.

– När Sverige sörjt färdigt de döda borde man ta hand om de som lever. Jag lever inte längre. Jag bara andas.

En tisdag i april bjuds vi in till en provisorisk undervisningslokal på hemlig adress. Skolan kallas Sweet dreamers och riktar sig till unga vuxna i papperslöshet. Ett studieförbund och flera ideella organisationer ligger bakom.

Varje dag inleds med att läraren hälsar god morgon i den gemensamma chatten och avslutas med ett mål varm mat. De som mår psykiskt dåligt kan få hjälp av en psykolog, de som har fysiska problem kan få råd av en fysioterapeut. Det kallas relationell pedagogik, eller som verksamhetsledaren Micke uttrycker det: No education without relation.

Vid första besöket får deltagarna veta var nödutgångarna finns. Inte bara av brandsäkerhetsskäl.

Det skojas om det ibland, berättar Micke.

– En av killarna sa "Vad gör vi om gränspolisen kommer?" En annan svarade: "Vi rusar fram och ropar atjoo!"

Micke kniper fast en tärning med en liten tång och håller upp den framför klassen.

– Det här är en corona-tång. Ja, jag tillhör ju en riskgrupp eftersom jag är så gammal, säger han och skrattar.

– Ni slår tärningen två gånger. Siffrorna avgör vilket ord på tavlan ni ska sätta in i en mening. Ok?Då kör vi.

– I have beautiful face, stammar en av killarna när det blir hans tur.

– Thank you, svarar en tjej från El Salvador medan hon sveper håret över axeln som för att förstärka den medvetna missuppfattningen.

Jublet stiger. Kinder rodnar.

Men det finns dagar då inte ens humor lindrar. Som när ett trettiotal polisbilar körde i kortege genom Malmö och parkerade vid Ramels väg i Rosengård.

En elev filmade polisbilarna och lade upp klippet i den gemensamma chatten.

– Vi blev visade var nödutgångarna finns och personalen sa att vi måste vara försiktiga. Alla var nervösa. Ingen kunde koncentrera sig på skolarbetet. Vi tänkte bara på hur vi skulle göra om polisen kom, säger Hassan.

Det var som att ett trauma skakade klassen, säger Micke.

– Eleverna höll ju på att skita på sig när de såg alla dessa poliser på väg till skolan. Under hela den veckan hade de nerverna utanpå. Några killar var nära att ryka ihop och börja slåss.

Eleverna har olika strategier för att undvika att bli gripna, och för att stå ut med att varje ny dag kan bli deras sista i landet. De flesta undviker att röra sig i stan, särskilt på kvällstid. Andra cyklar hellre än går. Några undviker sjukhus eftersom de hört rykten om att vårdpersonal ringer polisen om man inte kan betala. Ett annat löst rykte – att lokaltrafikens kontrollanter samarbetar med polisen – gör att flera aldrig åker buss.

Hassan vet inte om det är sant, men vågar inte chansa.

– Jag skulle vilja komma ut mer, promenera på stan och springa i parken men man vågar inte när man är papperslös. Jag kollar jättenoga så att trafikljusen slår över till grön gubbe innan jag går.

– Jag tänker att gör jag lite fel kanske polisen ser det och skickar mig till Afghanistan.

Den första månaden på förvaret i Ljungbyhed sitter Ali mest för sig själv. Han lämnade ifrån sig sin telefon vid inskrivningen men fick låna en äldre modell utan kamera. Hans fru gråter när han ringer. Han gråter när hon skickar bilder på dottern till surfplattan han får använda.

Ali tänker på hur det ska bli att åka tillbaka. Familjens besvikelse över att han inte lyckades i Europa. Han tänker på sin pappa. De jobbade ihop och brukade åka runt i Kabul med omnejd i hans lastbil. Eftersom den var utrustad med en kran som kunde lyfta containrar, var deras tjänster efterfrågade. De fick bland annat i uppdrag att transportera proviant till amerikanska baser, vilket var bra betalt men också farligt eftersom talibanerna betraktar alla former av samarbete med ockupationsmakterna som förräderi.

– Pappa åkte in till Kabul för att lämna lastbilen. Han skulle ta en taxi hem till byn som han brukade. Men den stoppades utanför Kabul. Hans kropp hittades vid vägkanten.

Flera gånger om dagen vädjar Ali till personalen på förvaret.

– Jag berättade att min dotter bara var fjorton dagar gammal och att hon behöver mig. Snälla låt mig stanna, jag kan inte åka utan att träffa dem en gång till.

Svaret blir alltid detsamma, enligt Ali. "Vi gör bara vårt jobb".

Efter en månad flyttas Ali norrut, till förvaret i Märsta, en knapp mil från Arlanda. Det är där den europeiska gränsmyndigheten Frontex senare ska ta över transporten av honom till Afghanistan.

Socialtjänsten hjälper till med ett dna-prov som visar att Ali med 99,999 procents sannolikhet är sin dotters biologiska far. En advokat anlitas och ett yrkande om verkställighetshinder skickas in.

Ingenting hjälper.

Han har goda chanser att få uppehållstillstånd genom anknytningen till sin dotter men det måste han i så fall ansöka om från hemlandet, blir beskedet.

I februari körs Ali till Afghanistans ambassad för att få alla papper i ordning inför hemresan. Några dagar senare leds han in i ett rum med ett bord och en dator.

– Det var ett videosamtal med en polis och min advokat. Polisen sa att utvisningen skulle ske den 4 mars. Advokaten sa att han inte kunde göra mer.

Nästa samtal går till hans fru.

– Hur skulle jag säga att de skickar tillbaka mig? Jag fick inte fram det.

Men hon förstod.

Kriminalvårdens nationella transportenhet har rätt att ta till tvångsmedel om den som ska utvisas inte samarbetar. Kroppsfängsel håller händerna fixerade vid midjan, kardborre-remmar säkrar benen och en finmaskig vit huva förhindrar eventuella spottloskor.

Det är lönlöst att kämpa emot och det vet Ali.

Med bara timmar kvar innan Ali ska transporteras till Arlanda får han besked om att utvisningen ställts in. Någon motivering får han inte, bara ett nytt datum. Den 1 april.

Men vid det laget har coronapandemin stängt gränser över hela världen. Afghanistan vägrar ta emot hemvändare och Migrationsverket tvingas dra ner med 200 förvarsplatser för att leva upp till Folkhälsomyndighetens riktlinjer om social distans.

Ali blir sittande i ytterligare några veckor. Men den 14 april, efter tre och en halv månad bakom höga stängsel kommer till slut besked från personalen.

Ali ringer sin fru som inte tror honom när han säger:

– Jag är på väg. Jag kommer hem.

Klockan hinner bli över elva på kvällen när han kliver in i hallen. Familjens minsting sover djupt när han försiktigt lyfter upp henne från spjälsängen och kysser hennes kinder igen och igen.

– När jag sist såg henne var hon två veckor gammal. Nu var hon fyra månader. När hon öppnade ögonen tittade hon undrande på mig; vem är det som väcker mig mitt i natten? Jag satt med henne en lång stund. Det var så underbart att det är svårt att beskriva.

Det är skönt att få vara med familjen igen, säger han när vi ses igen. Men samma mardröm återkommer varje natt. Ögonblicket då han måste förklara för barnen att han inte kommer tillbaka.

Utvisningsbeslutet gäller fortfarande. Ali anmäler sig på den lokala polisstationen varje tisdag mellan 13 och 14.

Han vet aldrig vilket besök som blir hans sista.

– Men så länge krisen varar är jag säker.

Några personer i reportaget har fingerade namn av säkerhetsskäl.

Nästa del: De chanslösa