Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: När svenska hjärtan blöder.

Samhället är mer än staten. Den tredje sektorn ger hjälp. Bröd och stöd. Tröst. Men i coronans tid måste den få hjälp själv.

David Batra och Johan Glans under insamlingsgalan Hela Sverige Skramlar 2015.Bild: Jessica Gow/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Manifestationernas "jag kan inte andas", alldeles för tätt ihop. Lösningen i Linköpingsmorden. Palmeutredningens grå gäspning. Partiledardebatten som försvann. Försvarsutredningen som sprack. "Den blomstertid" utan riktiga skolavslutningar, utan mormor i tårar. Allt i den stora coronatröttheten.
Vilken vecka. Så mycket på nyheterna, så mycket i livet. Nästan vanlig försommar när allt annat ska klaras av före sillen, snapsen och solen.
Men för dem som redan innan hade det svårt är vardagen mer än luggsliten nu.
Under coronakrisen har det sociala arbetet skalats upp. Inte minst i idéburna organisationer. Tiotusentals frivilliga har engagerats och idéburna vårdgivare har ställt om för att bistå den ansträngda sjukvården. Allt i den där andan som så många kände i våras när krisen slog till: det här fixar vi, tillsammans.
För behoven är stora.
Varje dag kommer ett par hundra människor till Café David och Crossroads i Malmö för att äta, tvätta sig och försöka hitta vägar framåt. De möts av socionomer och sjuksköterskor, av jurister, kockar och en konstnär, för att citera ur stadsmissionens ansökan om stöd från kommunen: det är inte viruset som oroar våra besökare mest, "det är risken att Skåne Stadsmission ska tvingas stänga".
Det skulle vara en katastrof för många. Så är också ambitionen att försöka fortsätta arbetet medan omvärlden är i gungning. Bröd och stöd. Tröst.
Men omställningen till krisen kostar, från extra städning och skyddsutrustning till längre öppettider för att färre kan äta på en gång. Samtidigt sinar intäkterna. Försäljningen i second hand-butikerna rasar, privatpersoner skänker mindre, stiftelser och företag måste dra åt svångremmen. Verksamheten att tillverka och sälja oblat går i stå när kyrkorna inte har fysiska gudstjänster – men personalkostnaderna är kvar eftersom stadsmissionen är en stiftelse. Den får inte ersättning för korttidspermittering, så som aktiebolagen.
I år väntas förlusten bli 2 miljoner kronor. Men effekterna av krisen räcker längre än så. Samtidigt som utsatta människor behöver mer hjälp. En hopplös ekvation.
Det gäller förstås inte bara stadsmissionen. Enligt branschorganisationerna Giva, Famna och Forum förlorar civilsamhället 1,1 miljarder kronor bara i år som en följd av krisen. Men som så ofta kommer den idéburna sektorn bort i den politiska debatten.
Kanske för den är liten, bara 3 procent av den sociala välfärden. Modellen i Sverige är ju att staten stöder individen: statsindividualism. Ingen ska behöva vara beroende av andras välvilja. Likafullt är det den tredje sektorn som träder till när det blir revor i välfärdsnätet eller någon inte passar in i paragraferna.
Regeringens aviserade stöd på 100 miljoner kronor till civilsamhället kommer alltså väl till pass. Men räcker inte.
"Utsatta människor kan lämnas ensamma. Klyftor vidgas. På kort sikt riskeras många aktiviteter … på längre sikt riskeras hela verksamhetsområden", konstaterar de tre branschorganisationerna.
I coronans tid kan det inte ens lösas i klassisk stil med en stjärnspäckad megakonsert eller något annat folktätt jippo för välgörenhet.
Hundratals miljarder har redan delats ut till kommuner och regioner, forskning, korttidspermitteringar och likviditetsförstärkning i aktiebolag. Stöd till kultur. Stöd till idrott. Stöd till medier. Listan är lång.
Men kön efter stöd bara växer. Coronakrisen slår brett.
Samtidigt tycker nio av tio idéburna organisationer att stödpaketen inte är anpassade för dem och fyra av tio vet inte ens hur de ska ansöka om stöd.
I veckan gjorde Vänsterpartiet och Kristdemokraterna gemensam sak och lyfte frågan i riksdagens finansutskott. Ett parti från vardera flanken av den politiska skalan, alltså. Mer udda i sammanhanget är att V är med – tredje sektorns välgörenhet brukar ju inte sällan på vänsterkanten betraktas som ovärdiga allmosor.
"Vi vill ha ett starkt, varmt och levande civilsamhälle, både under krisen, men också efter", sade Jakob Forssmed (KD) till Ekot.
V och KD vill bland annat avsätta ytterligare 200 miljoner till detta och föreslår att även civilsamhällets organisationer ska kunna få banklån med statliga garantier.
Välinvesterade pengar om det kan bidra till att bryta den ensamhet och utsatthet som smittskyddsrestriktionerna för med sig.
I tuffa tider ser var och en om sitt hus. Försöker ta ansvar för sin och sina närmastes trygghet och framtid. Inte konstigt alls. Och mycket tuffare än denna coronakris med ett potentiellt dödligt virus, en ekonomi i fritt fall och bred påverkan på samhället har få upplevt.
Likafullt behöver vi ta gemensamt ansvar här.
Staten levererar. Miljarder delas ut. Men verksamheter som i vanliga fall lever på vanliga människors bidrag och stöd från företag behöver supporten nu mer än någonsin; behöver att vi släpper lite på plånboken och lyfter blicken från den egna oron.
Det är nu samhällets styrka prövas. Långt förbi staten och kommunerna.
Där kan alla fortsatt bry sig om och räcka ut en hand. Bjuda på medmänsklighet och omtanke. Och bidra med pengar till dem som hjälper. Samtidigt som staten inser att här också behövs mer skattepengar – och agerar i tid.
Gå till toppen