En sopmaskin dundrar fram i oregelbundna cirklar utan att sakta ner för de skrikande måsarna som försöker hinna före till torghandelns spillda fruktslamsor. Ett osynligt men sötaktigt moln letar sig bort från några killar på hörnet och in över halvfulla uteserveringar där ingen reagerar.

Ett stenkast bort byter vita kuvert händer i en annan ljusskygg – men inte olaglig – verksamhet.

– Det blir tvåhundra den här månaden, säger Marie och sträcker fram pengar, papper och penna.

För tre månader sedan kunde Asylgruppen dela ut 500 kronor per person och månad. Några år tillbaka var beloppen högre. Men det är andra tider nu. Folk skänker mindre än under flyktingkrisen och ännu mindre under coronakrisen. Pandemin har dessutom slagit hårt mot Asylgruppens största givare, solidaritetsrörelsen Emmaus, som driver flera second hand-butiker.

Ett kuvert lämnas över till den nyblivna pappan Ali som nyss släppts ur förvaret. Ett annat till Hossein. De tar emot och kvitterar. Om en månad kommer de ses igen, men på annan plats. Av säkerhetsskäl bestäms mötena med kort varsel.

Hossein kom – som tiotusentals andra unga afghaner – till Sverige hösten 2015. Till skillnad från en del av kompisarna i Eskilstuna där han bodde, fick han avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. I väntan på att högre instans skulle pröva hans fall hoppade han av gymnasiet och flyttade till Migrationsverkets boende i Flen.

En dag surrade mobilen, det var boendepersonalen som påminde honom om återvändandesamtalet senare samma dag. Hossein fick panik.

– Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Två killar från boendet gick på ett sånt möte och efteråt tog polisen dem direkt till förvaret. En av dem är i Afghanistan nu.

Det var då han ringde Marie i Malmö. Han lät skräckslagen, minns hon.

– Boendet låg ju i princip vägg i vägg med förvaret. Så jag sa; ring och säg att du fått förhinder och vill ha en ny tid. Sen åkte jag upp till Norrköping och hämtade honom.

Sedan dess har Hossein gömt sig i Malmö, en stad han då bara hade hört rykten om.

– En kompis berättade att det var mycket poliser här, att man kan bli stoppad på gatan när som helst. I början vågade jag knappt gå ut.

Gränspolisen i region syd har rykte om sig att vara landets mest progressiva när det gäller inre utlänningskontroller. De var inte bara tidigt ute med tillslag mot vigslar och familjeläger – och spaning utanför skolor och barnpsykiatriska kliniker. Region syd var också pilotregion för det uppmärksammade Reva-projektet och först i landet med att utnyttja en paragraf i utlänningslagen för att begära ut kontaktuppgifter till papperslösa, eller irreguljära migranter som tillståndslösa också kallas, ur socialtjänstens register.

Men det var en annan sak som Hossein också hade hört av flera andra. Att man kan få hjälp att överleva i Malmö fastän man inte har tillstånd att vara i landet. Det är ett rykte som alla papperslösa Sydsvenskan följt under våren bekräftar. Matin är en av dem. Han var tidigare i Uppsala.

– Inte ens kyrkan där ville hjälpa mig. De sa bara att Sverige sagt nej till dig, du måste lämna Sverige. Men i Malmö kan man få mat och skola, säger han.

Hassan bodde i Sundsvall när han fick sitt utvisningsbeslut i maj förra året.

– Jag bodde en månad hos en kompis, sen blev jag hemlös. Jag visste inte hur jag skulle klara mig.

– Det var tur att min kompis Omid var i Malmö. Han sa: kom till Malmö, här kan man överleva.

Malmö har samma rykte i Sverige som Sverige i världen. Som en fristad för dem som håller sig gömda. En bidragande orsak är att socialtjänsten här, till skillnad från många andra kommuner, betalar ut nödstöd på några hundralappar i veckan oavsett legal status på den sökande. Om än allt mer restriktivt. Malmö stad ger också, som en av få kommuner i landet, papperslösa barn rätt till försörjningsstöd enligt full norm.

Men ännu viktigare för ryktet som fristad är det omfattande och delvis hemliga nätverk av stora och små organisationer som samarbetar för att hjälpa dem som egentligen inte finns. En verksamhet så heltäckande att det påminner om en lokal variant av den svenska välfärdsmodellen – med ett eget slags underjordiskt socialförsäkringssystem som hanterar allt från ekonomiskt bistånd, bostadsförmedling och sjukvård till juridisk rådgivning, utbildning och fritidsaktiviteter.

Hossein, Hassan, Matin och Omid har tack var det klarat sig i över ett år. Förutom det ekonomiska biståndet från Asylgruppen har Hossein fått tak över huvudet genom projektet Unga i hemlöshet som drivs av Skåne stadsmission.

På skolan Sweet dreamers, som ligger på hemlig adress i Malmö, får de tre dagar i veckan undervisning i svenska, engelska, matte och samhällskunskap. Och ett mål varm mat.

Flera mindre föreningar har bidragit med busskort, gymkort och träningskläder. Marie har till exempel ordnat så att Hossein får träna gratis mot att han hjälper till på en boxningsklubb några dagar i veckan.

Hassan och Omid har fått hjälp av legitimerade psykologer som tagit sig tid att träffa dem utanför arbetstid.

Alla fyra har fått rådgivning av jurister.

Marie uppskattar att hon lägger minst 25 timmar i veckan på att hjälpa unga hemlösa och papperslösa.

Det ger mer än det tar, säger hon, och berättar hur en av killarna hon är kontaktperson för satte ord på sin uppskattning:

”Du är en ängel utan fjädrar”.

– Jag visste inte om jag skulle skratta eller krama honom. Så jag gjorde både och.

Till vardags jobbar hon inom den palliativa vården. En sak hon lärt sig under nästan tjugo års arbete med människor i livets slutskede är att vara närvarande. På riktigt.

– När jag kommer hem till människor som ska dö möts jag oftast av två reaktioner. Antingen är de och deras anhöriga fruktansvärt ledsna. Eller så är de fruktansvärt arga och bittra. De kan ha gått till vårdcentralen med ryggont i åratal utan att någon tagit dem på allvar. Och så har cancern plötsligt spridit sig i hela kroppen.

Liknande frustration, ilska och bitterhet möter hon hos unga killar och tjejer som fått ett beslut om utvisning. Därför är det viktigt att försöka se till helheten när man ska hjälpa utsatta, säger hon. Även det förhållningssättet har hon med sig från den palliativa vården.

– Vi kan inte bota men vi kan lindra och trösta. Det är precis samma sak här. Jag kan inte göra något åt allt de varit utsatta för, men jag kan bidra till att öka deras livskvalitet.

Det handlar inte bara om att de ska överleva och ha mat för dagen, menar hon. De måste också ha något meningsfullt att göra.

– Många gånger är de rädda för att träffa folk de inte känner, så jag följer med några gånger, pratar med tränaren och krattar manegen. Där sitter jag bredvid som en annan fotbollsmorsa.

Delar av nätverket har byggts upp under decennier, men det organiserade samarbetet mellan aktörerna tog fart på allvar efter flyktingkrisen 2015. Då, under hösten och vintern, ryckte tusentals svenskar ut med filtar och gosedjur, husrum och förnödenheter.

Sedan slutade insamlingsbössorna att skramla. Och det var då Malmömodellen tog sin nuvarande form, enligt Tobias Lohse, som grundade Refugees Welcome Sverige och blev en av spindlarna i det nya nätverket.

– Det är tufft att jobba med de här frågorna nu. Men som tur är fortsatte vi att organisera oss. Vi blev helt enkelt tvungna att bli mer samordnade. Behoven försvann ju inte.

Tobias Lohse är anställd på Skåne stadsmission och ansvarig för projektet Unga i hemlöshet. Projektet har pågått sedan 2018 och finansierats med särskilt öronmärkta regeringspengar – 9,5 miljoner kronor per år.

En större del har använts för att stötta just dem som samma regering de senaste åren gett gränspolisen extra resurser för att utvisa.

Två tredjedelar av målgruppen består numera av papperslösa, uppskattar Tobias Lohse som understryker:

– I vårt uppdrag ser vi till behovet och inte till den legala statusen.

Även Malmö stad stöttar nätverket ekonomiskt, bland annat genom att ingå "Idéburet offentligt partnerskap" med bland annat Skåne stadsmission, Svenska kyrkan i Malmö, Röda korset och Fryshuset. I vintras betalade Malmö stad ut fem miljoner till två värmestugor för hemlösa.

Men relationen mellan staden och civilsamhället har tidvis varit frostig. Inte minst sedan både Johanneskyrkan och föreningen Kontrapunkt hotades med höga vitesbelopp för att de inhyst hemlösa i lokaler som inte levde upp till myndigheternas krav. Förra vintern lade Skåne Stadsmission ner sin nattjour i protest mot att Malmö stad kraftigt minskade sitt ekonomiska stöd.

Som samhället i stort sällar sig även Malmö stad till en tradition av ambivalens i frågan om papperslösa. Å ena sidan läggs resurser på att hitta och utvisa, för att asylrätten inte ska urholkas, och för att skuggsamhället inte ska växa. Å andra sidan läggs resurser, både direkt och indirekt, på att de som gömmer sig inte bara ska överleva utan också ha rätt till grundläggande delar av välfärden: utbildning, vård och – under vissa premisser – tak över huvudet.

Ett litet men talande exempel på myndigheternas balansgång mellan humanism och byråkrati stod gränspolisen i region syd för under våren. Efter att ha samlat burkar i fikarummen i två års tid lyckades de till slut få ihop 100 000 kronor. Hela beloppet skänktes till Rädda barnen – som är en del i nätverket som hjälper papperslösa.

Thommy Brännström, chef för gränspolisen region syd, blir först tyst i luren. Sedan säger han:

– Jag tänker att Rädda barnen gör en bra insats, överlag.

– I övrigt handlar detta om politiska frågor som jag inte har någon uppfattning om. Vi gör det statsmakten säger till oss. Och är det att hitta dem som inte ska vara kvar i landet och öka antalet verkställigheter så gör vi det.

Det är inte så lätt att förstå, tycker Hassan som delar en etta med fyra andra unga afghaner med en hyra på 9 500 kronor i månaden. Då ingår både vägglöss och två inneboende missbrukare.

– De snor grejer för att köpa droger. Vi försöker få dem att flytta men de har ingen annanstans att ta vägen. Vi kan inte gå till polisen så jag och två andra som är skötsamma skiftas om att stanna i lägenheten för att vakta våra saker, säger han.

Utan ekonomiskt stöd hade de inte fått ihop till hyran, ens om de jobbade svart. Svartjobb är det förövrigt ont om eftersom pandemin slagit hårt mot restaurangbranschen.

Det var Maracana – den del av nätverket som jämte Asylgruppen verkar under störst hemlighetsmakeri – som sydde ihop hans boendelösning. Och det var regeringspengarna till Skåne stadsmission som gjorde det möjligt.

Det är så nätverket effektiviserat insatserna. Aktörerna med stabila intäkter, som Röda korset, Rädda barnen, Skåne stadsmission och Svenska kyrkan, slussar pengar vidare till mindre aktörer – Mötesplatsen Otto, Stöttepelaren, Maracana och Asylgruppen – som jobbar nära de utsatta och därför lättare kan avgöra var pengarna gör mest nytta.

– De stora organisationerna kan ibland ha svårt att hjälpa på grund av regler och stadgar, men då går istället pengarna genom oss, säger Marie.

Tobias Lohse bekräftar upplägget.

– Om en organisation inte har möjlighet att hjälpa, gör vi en snabbinventering i nätverket för att se vem som kan göra vad. Om en del av kedjan blir drabbad, drabbas alla.

Projektet är inne på sitt tredje och sista år. Tobias Lohse är orolig över framtiden för alla dem som inte ryms i den officiella hemlöshetsstatistiken.

– Den erfarenhet vi har och det förtroende vi skapat i den här målgruppen tar många år att bygga upp, säger han.

Hur ser du på att ni bidrar till att skuggsamhället växer?

– Papperslösa kommer inte försvinna eftersom de vet att alternativet är värre. Det är naivt att tro att skuggsamhället ska försvinna genom ”hårdare tag”. Vad kan vara hårdare än ett land där IS och talibanerna slåss om herraväldet? säger Marie.

Matin har varit nära att ge upp många gånger.

– Jag måste leva och äta och hitta en plats att sova varje natt i tre år till innan jag kan söka asyl igen. Jag känner många killar här i Malmö som tar droger och börjar tjuva. De sover dåligt, de äter dåligt, deras kroppar är katastrof.

– Inte konstigt att de blir galna till slut.

I nästa avsnitt: De fick det alla asylsökande drömmer om, permanenta uppehållstillstånd. Men då hade de redan gått vilse i heroinångorna. Vi klättrar ner i ett hål under järnvägen där råttor springer över utmärglade kroppar.