Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Stefan Jonsson axlar den vite mannens skuldbörda

Stefan Jonssons nya essäbok pekar ut sprickorna i den globaliserade världsordningen. Johan Wilhelmsson läser ett försök att förhålla sig till den koloniala skammen.

Stefan Jonsson är aktuell med boken ”Där historien tar slut – makt, monster och motstånd i en delad värld”.Bild: Magnus Liam Karlsson

Stefan Jonsson

Där historien tar slut –makt, monster och motstånd i en delad värld. Norstedts.

I början av nittiotalet kunde det för ett ögonblick se ut som om hela världen var på väg mot demokratins och de fria kapitalflödenas förlovade land – ja, som om själva historien efter Berlinmurens fall nått sitt lyckliga slut och det inte återstod mycket mer än att rulla eftertexterna. Ett omdöme som ju snart framstod som lika förhastat som någon fantasi om de yttersta dagarna. Och ändå: har inte historien på sätt och vis upphört om ingen längre kan föreställa sig en framtid som är fundamentalt annorlunda än det nuvarande?
En av de intressantaste trådarna i kulturteoretikern Stefan Jonssons nya essäsamling ”Där historien tar slut – makt, monster och motstånd i en delad värld” handlar om hur vi idag betraktar tillvaron i rumsliga snarare än i tidsliga kategorier. Glöm nationers uppgång och fall och klasser som avlöser varandra, säger tidsandan, nu har hela den där historiska röran ersatts av ett enda tidlöst globalt nätverk. Världen har blivit en – men det finns som alltid en baksida, något som döljs bakom den tjusiga transparenta ytan eller bara framträder som ett irrationellt eller monstruöst hot.
Detta förträngda x som inte får plats i berättelsen – också så kan historien sägas ta slut – är Jonsson på spåren i en omväxlande serie kulturanalyser. Slående blir det i tolkningen av Marguerite Duras film ”India song”, där en halvgalen tiggerska från Laos kretsar som ett oroväckande spöke strax utanför synranden medan handlingen utspelar sig i den västerländska överklassens slutna enklav. Med ett postkolonialt favorituttryck kallar Jonsson de prekära liv som är överflödiga ur systemets synvinkel för ”subalterna”. Begreppet är mer undflyende än någon socioekonomisk term, men kan förkroppsligas på ett mycket konkret sätt. Jonsson konstaterar att ”gränsen för vad som kan inkluderas i den världshistoriska texten, ofta markeras av kvinnor med brun hud som utsatts för brutalitet”.
Så blir hans undersökning också ett axlande av den vite mannens skuldbörda – en tyngd som byggts på genom århundradena, från första gången den gamle greken Herodotos tog ordet ”barbar” i sin mun till dagens drönarattacker mot tredje världen. Under ett besök på Grönland blir den koloniala skammen akut. Hur Jonsson än vänder sig hamnar han i klichéer, särskilt som de infödda tycks bekräfta många av de fördomar en västerlänning kan tänkas bära på. ”Kan en vit människa spy ut sig själv?” frågar han sig med en anspelning på Caliban som kräks upp ”det vita giftet” i Aimé Césaires omdiktning av Shakespeares ”Stormen”.
Mindre dramatiskt uttryckt: hur ska man kunna förhålla sig till det främmande utan att bli del av en förtryckande ordning? Går det att krypa ur sitt eget – vita – skinn? Kanske genom att anamma en ganska enkel universalism, tänker jag, men för Jonsson är universalismen framförallt ett redskap i den västerländska förtryckarens verktygslåda. Och visst har man anledning att vara kritisk när den våldsutövande makten utmålar sig som försvarare av mänsklighetens moraliska gemenskap, men vad skulle den kritiken vara värd om den inte själv grundade sig på ett erkännande av universella värden?
Omväxlande får mig Jonssons bok att nicka instämmande och ställa mig frågande. Är dagens murbyggande rasism verkligen ett uttryck för den globala ordningen och inte tvärtom en mer eller mindre vanmäktig reaktion mot denna ordning? Kan det vara mer än önsketänkande att betrakta migrationen som ett slags systemkritisk motståndsrörelse snarare än som en integrerad del av den kapitalistiska världsekonomin? Om det nu gäller att destabilisera ”det koloniala systemets binära karaktär” så görs det väl knappast genom att förvandla den vite mannen till sinnebilden för allt ont? Det finns mer jag skulle vilja stanna upp och diskutera, men Jonsson är redan på språng mot nästa analys. Vad han hoppas fånga i svansen är inget mindre än den omöjliga helhetsbilden av ”den sönderdelade värld som vi delar med andra”. En omöjlighet som den essäistiska formen är särskilt väl lämpad för.
”Där historien tar slut” pekar på att det går en spricka genom den enade världen. Och visst är det väl just den där konfliktskapande klyftan som gör att historien trots allt fortsätter tuffa på, växla spår, haverera och börja om igen, som en evighetsserie utan slut.
Gå till toppen