Oväntat var det förstås inte. Den stora överraskningen hade varit om EU:s medlemsländer hade nått en uppgörelse om det historiskt stora stödpaketet under midsommaraftonens coronasäkrade toppmöte. Digitalt uppkopplad går det inte ens att förhandla.

Mötet var bara en "orienteringsdebatt", för att citera Sveriges EU-minister Hans Dahlgren. Nya överläggningar väntar i juli.

Likafullt är det en besvikelse att unionen i Europas värsta kris sedan 30-talet är så splittrad. Tuffa tider kräver tuffa beslut. Djärva och framsynta. Tyvärr är det inte EU-samarbetets bästa gren.

Kommissionens förslag är en återhämtningsfond på 750 miljarder euro som unionen lånar upp – 500 miljarder föreslås som bidrag och 250 miljarder som lån. Det här ska rädda krisdrabbade länder och branscher, lyfta Europa ur krisen och kratta för en grönare framtid.

Planen är både riskabel och dyr. Men att det krävs nya grepp och att de krävs snart är också uppenbart. Liksom att länderna är oense. Sverige, Österrike, Nederländerna och Danmark bildar en återhållsam kvartett, "snåljåparna", men fler länder är naturligt nog tveksamma.

Att ge bort pengar ska inte heller vara lätt och det är svårt att se att detta inte skulle bli ett steg mot ökad federalism, med inslag av gemensam finanspolitik. Inte minst om EU får börja uppbära skatt för att återbetala lånen.

Det är olustigt att låna upp pengar och pytsa ut dem också till länder med en historia av att inte lyckas sköta sina finanser. Men det kan vara värre att låta bli. Också för Sverige. Som statsminister Stefan Löfven (S) påminde om i EU-nämnden inför toppmötet: EU är den största marknaden för svenska företag, att ekonomin här snabbt kommer på fötter är viktigt för svensk ekonomi och välfärd.

Ömsesidigt beroende som grund för fred, det är ju EU.

I en värld där auktoritära stater nu gör sig breda måste de europeiska staterna stå starka tillsammans. Stå upp för den liberala demokratiska världsordningen och för klimatet.