Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Det är svårt att göra upp brett om brott. Försök ändå.

Morgan Johansson med 34-punktsprogrammet mot brott.Bild: Lars Schröder/TT
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Det måste göras mer mot gängkriminaliteten, anser en majoritet av riksdagspartierna. 34-punktsprogrammet som de rödgröna presenterade i höstas döms nu ut som för klent.
"Det är uppenbart att regeringens politik inte biter på de kriminella gängen", säger Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell till Ekot. Trots utlovade kraftsamlingar ligger antalet våldsbrott kvar på en hög nivå.
Först kom de 34 punkterna som justitieminister Morgan Johansson (S) beskrev som den största satsningen någonsin mot gängkriminalitet. Sedan kom polisens särskilda insats mot det grova våldet, Operation rimfrost. Men när den senare summerades härförleden framgick att antalet skjutningar och sprängningar låg strax under tidigare nivåer. Samtidigt ökade antalet dödsskjutningar under de månader som insatsen pågick. Att rikta om polisresurserna inom landet under en tid räcker alltså uppenbart inte.
Även regeringens samarbetspartier talar nu om behovet av ytterligare satsningar.
"Det räcker inte med tillfälliga insatser från polisens sida, som Rimfrost. Det behövs en permafrost", säger Liberalernas rättspolitiske talesperson Johan Pehrson.
Hans motsvarighet inom Centerpartiet, Johan Hedin, uppmanar regeringen att bjuda in till blocköverskridande samtal. Sådana förde samtliga partier utom SD så sent som i september i fjol, då förhandlingarna sprack till följd av oenighet. Men Hedin tror att det vid ett nytt försök kunde gå att komma längre.
Regeringen borde följa hans uppmaning – även om lite talar för att en uppgörelse nås.
Kritiken som nu riktas mot 34-punktsprogrammet är i princip densamma som hördes när samtalen avbröts i fjol. Redan då sades åtgärderna vara för klena och i alldeles för liten utsträckning leda till något konkret. Visst har en hel del av punkterna bockats av sedan dess, men de handlade i många fall om utredningar, förslag på lagrådsremiss och långsiktigt förebyggande åtgärder mot brott. I den mån programmet hunnit leda till faktiska förändringar är det för tidigt att utvärdera dem.
Det saknas ännu svar på grundläggande frågor, till exempel då det gäller polisens resurser. Riksdagspartierna har på senare år bjudit över varandra med satsningar på att öka antalet poliser. Ändå har polishögskolorna fortsatt svårt att fylla utbildningsplatserna. Och inget parti har några helt nya förslag om vad som bör göras i kampen mot grova brott.
Försöken till profilering på det rättspolitiska området beror snarare på att det är en viktig fråga för väljarna. Därför är det också svårt att tro att det går att nå någon bred uppgörelse. Det är helt enkelt för många partier som har för mycket att vinna på att fortsätta kritisera den politik som förs. Men det innebär inte att återupptagna samtal skulle vara förgäves.
Att dryfta de olika ståndpunkterna har ett värde i sig, dels vässas förslagen då, dels kan diskussionerna ge förståelse och samsyn som gör det lättare för regeringen att få framtida förslag genom riksdagen.
Att mer måste göras mot kriminaliteten är alldeles uppenbart. Men utspelen som nu görs beror inte på någon ny brottsvåg. Under våren noterades en nedgång i flera brottskategorier, liksom i antalet ärenden till polisen. Inte heller framstår 34-punktsprogrammet som sämre idag än det gjorde vid lanseringen ifjol. Den återuppväckta rättspolitiska debatten – efter en vår som präglats av coronavirus – är snarare en återgång till det normala i svensk politik.
Ett sundhetstecken. Kampen mot pandemin lär bli långvarig och får inte förlama arbetet mot andra farsoter i samhället – som gängkriminalitet.
Gå till toppen