Om någonting gror inuti en kvinnokropp, hur vet man då om det som växer är liv eller dödsångest? Frågan kan tyckas märkligt ställd, men likväl väcks den under min läsning av Helena Bobergs nya diktsamling ”Konsten at med hvissa metodiska rörelser hemkalla en hädangången til lifvet”. Här korsas nämligen liv och död genom ett allvarligt, men lekfullt utforskande av två ting som båda kan slå rot i kvinnokroppen: Cancer och foster. ”Men det var som om det späda lifsfröet växt utanför henne och icke under hennes hjärta”, sammanfattar Boberg för att på några sidor senare skriva: ”Min alldeles egen metastaas”.