Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ingrid Runsten: ”Inget skäl att muttra över danskarna.”

Helsingör. Snart dags igen.Bild: Niklas Gustavsson
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Så nära och samtidigt så märkligt långt borta har den varit, staden på andra sidan Sundet, Helsingborgs granne Helsingör.
Det är som mellan Haparanda och Torneå eller mellan belgiska Lanaken och nederländska Maastricht. Här som där rör sig människor i normalfall fritt fram och tillbaka över en nationsgräns som plötsligt stängdes i mitten av mars.
I ett reportage i DN vid den nyligen öppnade gränsen mellan Belgien och Nederländerna säger en av Lanakens invånare:
”Vi är ett Europa och vi borde haft samma regler. Det hade gjort allt så mycket enklare.”
Så blev det inte. Inte ens i Norden lyckades vi få till några gemensamma regler.
När de nationella strategierna tog form borde de ha föregåtts av överläggningar och kunskapsutbyte mellan de nordiska regeringarna och de nordiska myndigheterna. I Sommar i P1 säger statsepidemiolog Anders Tegnell visserligen att hans relationer med de nordiska kollegerna hela tiden varit goda. Och så säger han att det var ett politiskt beslut i Danmark att stänga det mesta i samhället, det var inget som förordades av Tegnells danske motsvarighet.
Nu framstår det som om också Sverige hade behövt ett tydligare politiskt ledarskap. Både gentemot centrala myndigheter och regioner.
Våra grannländer är fortfarande till stora delar stängda för oss svenskar. Något som får en del att låta närmast nationalistiskt förolämpade. Samtidigt som andra ser att anledningen inte är illvilja utan högre svenska dödstal och större smittspridning. DN/Ipsos senaste mätning visar att förtroendet sjunker för regeringens och myndigheternas sätt att hantera coronakrisen.
Tillbaka till ”vår” gräns. Det verkade som om Danmark skulle öppna för oss skåningar. Så blev det inte. Människor kan fortfarande inte åka åt båda hållen.
Det har talats en del i Helsingborg om danskar i parker och danskar på gator, håller de avstånd egentligen bland rhododendron och i butiker? En del tycker att de nya danska resebestämmelserna är snurriga. Men det finns inget skäl att muttra över danskarna.
Reglerna är en avvägning mellan smittspridning och vilja att hitta en regional lösning. Danmark har landat i att resande från svenska regioner med högst 20 smittade per 100 000 invånare är välkomna. Här kvalade Skåne in förra veckan. Nu är det tyvärr inte längre så, vi måste först få ner smittspridningen här.
Finland är lika tufft mot grannen och håller stängt tills vidare. Norska myndigheter skäller på de egna invånarna som drar till sommarhus och annat lockande i Sverige i strid med uppmaningarna.
På Nordiska rådets hemsida läser jag:
”Vi i Norden har som vision att vara världens mest hållbara och integrerade region år 2030.”
Just nu är det ord utan innehåll. Men det finns ingen anledning att vänta till nästa kris. Att lära av grannländer som lyckats bättre med att bekämpa covid-19 borde vara en klok svensk strategi.
Gå till toppen